En central tes i Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen är att det likabehandlingsarbete som i dag bedrivs av Jämställdhetsmyndigheten och Nationella sekretariatet för genusforskning är av en mycket speciell karaktär. Närmare bestämt bygger det på vad som brukar kallas för tredje vågens feminism, där man ser könet som en social konstruktion och där man avvisar de så kallade hetero- och tvåkönsnormerna.
Alltså samma tankegods som genomsyrar våra dagars hbtq-rörelse, och som är kärnan i mycket av den normkritiska pedagogik som tillämpas på våra förskolor och skolor.
Om detta finns det mycket att säga. Till exempel att det rör sig om ett omdiskuterat teoribygge, där stödet från naturvetenskapen är obefintligt. Man kan också fundera på hur långt det är rimligt att driva minoritetsperspektivet i bemötandet av befolkningen i stort – var går gränsen där det börjar kosta mer än det smakar?
På ett allmänpsykologiskt plan kan man fundera på vad som sker när fenomen som är normala helt plötsligt stämplas som problematiska – när normer som är grundade i människans biologi betraktas som skadliga. Det är knappast någon slump att många unga i dag uttrycker en osäkerhet gällande sin egen könsidentitet.
Arpi och Wyndhamn berättar om hbtq-certifieringen av Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning, där personalen ”uppmanas vara helt könsneutrala i patientbemötandet: säga hen i stället för han/hon, säga föräldrar, barn och partner i stället för mamma, pappa, make”. Och vidare: ”Vårdpersonalen uppmanas att vid patientbesök även ropa upp sitt eget namn i väntrummet i stället för patientens namn, eftersom någon kan ha bytt kön och därför ha ’fel’ namn i folkbokföringen.”
Om inte förr är det väl här någonstans som gränsen borde vara nådd. Men då har jag inte nämnt BB-avdelningen i samma region, där personalen instrueras att tillkännage för mamman: ”Du har fått ett barn!” Detta för att inte på ett otillbörligt sätt ”köna” barnet som pojke eller flicka.
Exempel som dessa illustrerar det absurda i den normkritik som frodas under regnbågens fana. Men det finns också situationer där den här typen av tänkande inte bara är förvirrande – utan farligt. Inte minst gäller detta när man låter genusaktivister certifiera våra vårdinrättningar för psykiskt sköra.
Göteborgs-Posten berättade förra året om när Närhälsan hbtq-certifierade psykiatriavdelningarna på Sahlgrenska, och ifrågasatte praxisen med könsseparerade flerbäddssalar. Detta, menade Närhälsan, kunde befästa tvåkönsnormen och upplevas som kränkande av regionens transpersoner.
Sagt och gjort. Sedan maj 2019 är det inte längre självklart att man får dela rum med personer av samma kön.
Kritiken mot tilltaget har dock varit stark. En anställd, som ber att få vara anonym, säger till tidningen: ”Det är en fruktansvärt dålig vårdmiljö eftersom man blandar patienter som egentligen inte ska träffas. Det är missbrukare och kriminella i samma rum som unga självskadande tjejer. Det var en ung flicka som föräldrarna tog med ut igen. Jag skulle aldrig lägga in mina barn på en sådan avdelning. Jag tycker att detta är vedervärdigt. Vi väntar bara på att något ska hända.”
Även skyddsombudet uttalar sig i frågan: ”Man skickar patienter från akuten mitt i natten. En kvinna kan vakna upp i en sal och inse att det är två män i samma rum. Vissa patienter tycker att det känns olustigt och då måste personalen stå upp för ett beslut som de själva inte tagit. Det finns ett par tillfällen där man stått inför att personer, som verkligen borde vara kvar, vill skriva ut sig.”
Faktum är att det finns exempel där det har gått riktigt illa. Åtminstone i andra delar av landet. På S:t Görans psykiatriska kliniker i Stockholm har man exempelvis haft flera fall av våldtäkt, som gjordes möjliga just för att man blandade kvinnor och män.
Goda skäl för de normkritiska pedagogerna att idka självkritik, alltså. Eller ska vi snarare säga normkritik, givet den nya uppsättning normer som de förkunnar?