Sommarens tv-tablåer har som brukligt präglats av repriser. Ett program som har kört mängder med gamla avsnitt är TV3:s Lyxfällan.

Egentligen är det en rätt enahanda programidé: Programledarna åker hem till ett hushåll som tappat kontrollen över sin ekonomi. De sätter sig ner för att utan omsvep beskriva hur illa läget är, samt peka ut de punkter där personerna schabblat till det och behöver räta upp sitt liv. Inte sällan med konsekvensen att veckans medverkande blir arga eller bryter ihop i tårar.

Men via diverse kreativa illustrationer av den okontrollerade pengarullningen brukar insikten komma. Nödvändiga akutåtgärder vidtas, en ny månadsbudget görs upp, samt en framtidsplan där familjen ska kunna bli skuldfri och komma in i en ny, befriad tillvaro.

På ett sätt är det evangeliet dessa program förmedlar. Människor ställs först inför sin samlade skuld. Ofta reagerar de initialt med försvar eller förnekelse, men ganska snart kommer ångern, och då även beslutet att vända om. Här är det tankeväckande att samhället utanför kyrkan kan vara klart skickligare i att framföra den här sortens budskap än vad kyrkan själv är

Lyxfällan är heller inte det enda program som ställer människor inför sanningen och förklarar att ingen annan väg finns än omvändelsens. Det är arga snickare, arga kockar eller andra som med blixtrande ögon förklarar för människor att de måste förstå i vilken sits de har satt sig själva och sin familj.

Men så snart programledarna ser en glimt av syndanöd och ett litet steg i rätt riktning tar de också de medverkande vid handen och stöder dem på vägen upp mot fast mark.

Man kan också tänka sig ett annat program, som ännu inte sett dagens ljus: programmet ”Arga pastorn”. Jovisst, det kanske framstår som något kontraintuitivt att en pastor eller präst skulle låta människor gå sönder inför tv-kameror för att sedan lyfta upp dem igen. Men själva huvudpoängen är inte alls orimlig.

Det finns också ytterligare yrkesgrupper som fångats av vår tids aversion mot alla slags auktoriteter. Inte bara församlingsledare, utan även lärare, politiker och andra påverkas av samtidens tryck på att inte upplevas som anklagande.

Men det är talande att, samtidigt som många kristna nästan slår knut på sig själva för att inte framstå som dömande, så är sekulära tv-program glasklara i vilken attityd som behövs. De vågar också konfrontera människor med skärpa om deras felval, och de låter dem inte komma undan med mindre än att – bildligt talat – krypa till korset, och därmed finna vägen till upprättelse.

Lyxfällan lyfte dessutom ännu ett steg när de tog in en så kallad ”kick-ass-coach”, med uppgift att lyssna på deltagarna, men framför allt sätta fingret på hur de tagit till flyktbeteenden, och pusha dem att sluta fly och i stället börja ta ansvar.

Pastorer och diakoner har också uppdraget att möta människor, men precis som tv-coachen behöver de gå bakom det som människor uttrycker på ytan och i stället leda dem in i den smärtsamma men livsförvandlande dimensionen att lyfta upp sina dåliga val och beteenden i ljuset och ta beslutet att göra upp med dem.

Kanske borde samfundens kommande medarbetarkonferenser inledas med att jobba med ett sådant här tv-avsnitt? Om församlingen inte vågar följa de konfrontativa men samtidigt varmhjärtade programledarnas exempel att konfrontera människor med sanningen om deras felsteg, och därifrån kunna leda dem in på rätt väg, så undviker man att möta människans djupare behov.

Kyrkan behöver erbjuda den verkliga befrielsen, utifrån den devis med vilken Jesus inledde sin offentliga tjänst: ”Guds rike är nu här, omvänd er och tro evangelium!”