Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Sveriges nya diskrimineringslag fyller tio år. Den har visat sig få långtgående konsekvenser, och dess verkställande kompliceras bland annat genom att lagen förlägger bevisbördan i fråga om diskriminering till den anklagade parten, påpekar Olof Edsinger. Foto: Pontus Lundahl/TT

Tio år med ny diskrimineringslag

Ledare · Publicerad 00:00, 17 dec 2018

Till nyår har det gått ett decennium sedan Sverige fick sin nya diskrimineringslag. Denna lag har visat sig få långtgående konsekvenser, dels för att den (till skillnad från sin föregångare) reglerar alla olika åldersgrupper, dels för att den inkluderar så många som sju (mot tidigare fem) diskrimineringsgrunder.

På alla nivåer i samhället – inklusive skola och förskola – behöver man därmed arbeta med diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Exakt hur detta arbete ska bedrivas är en återkommande fråga i det offentliga Sverige. Frågan kompliceras av att lagen förlägger bevisbördan i fråga om diskriminering till den anklagade parten. Det räcker alltså att ”ett barn eller en elev i verksamheten anser sig ha blivit utsatt för trakasserier eller annan kränkande behandling” för att rektor ska vara tvungen att ”utreda omständigheterna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier eller annan kränkande behandling” (§ 8, min kursivering).

När det gäller det som brukar gå under beteckningen ”indirekt diskriminering” klargör lagen att ”Huvudmannen för verksamheten … får inte missgynna ett barn eller en elev genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar barn eller elever med visst kön, viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller visst funktionshinder” (§ 10).

Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att många rektorer är livrädda för att göra sig skyldiga till något som en elev kan uppfatta som missgynnande eller kränkande. Särskilt inte med tanke på att många i denna generation måste betecknas som överkänsliga i frågor som har med diskriminering att göra – och därmed upplever sig ”kränkta” även när det saknas saklig grund för detta.

Så, vad är diskriminering, och vad är det inte? Tre exempel kan kanske bidra till att ringa in fenomenet:

1) Anta att en högskoleutbildning tycker sig ha för dålig balans mellan kvinnor och män. Får den då genom kvotering se till att minst en tredjedel av studenterna kommer från det underrepresenterade könet? På denna fråga är svaret nej. Eftersom det missgynnar högpresterande studenter från det överrepresenterade könet, blir det ett klart fall av diskriminering.

2) Anta vidare att ett företag kräver av sina anställda att de inte får bära kors eller davidsstjärnor så att dessa syns, med argumentet att det strider mot arbetsgivarens neutralitetspolicy. Här kan det faktiskt vara både lagligt och inte. Om företaget är konsekvent, så att man inte heller får bära andra religiösa symboler – till exempel slöja om man är muslim eller turban om man är sikh – kommer det inte att bedömas som diskriminering. Om restriktionerna däremot bara gäller för judar och kristna, blir det diskriminering.

3) Anta slutligen att ett homosexuellt par nekas rätten att gifta sig, i ett land som inte har infört denna rättighet. Om man bara lyssnade till opinionsbildningen i denna fråga skulle slutsatsen sannolikt bli att detta är en tydlig form av diskriminering. Men faktum är att både Europeiska människorättsdomstolen och EU-domstolen har slagit fast att så inte är fallet. Inga internationella konventioner talar om någon sådan rätt, och därför är det också fortsatt möjligt för våra kyrkor och samfund att reservera äktenskapet för par av olika kön.

Sann diskriminering är naturligtvis djupt problematiskt, och något vi som kristna ska arbeta aktivt för att motverka. Men gränsdragningen är inte alltid enkel, och ovanstående exempel kan därför vara en hjälp i orienteringen. Det är trots allt inte individens subjektiva känsla av ”kränkthet” som ska bedömas – utan den faktiska diskrimineringen, där två i grunden lika situationer bemöts på olika sätt av omgivningen.

Det är trots allt inte individens subjektiva känsla av ”kränkthet” som ska bedömas – utan den faktiska diskrimineringen.

Rätt ska vara rätt om mänskliga rättigheter

Ledare Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter...