Konstnären Lars Vilks har kommenterats över hela världen de senaste dagarna. Men det är inte bara hans tragiska död i en bil utanför Markaryd som har varit ämnet, utan samtalet har gällt hans provocerande konst och det hårt kringskurna liv han tvingades leva. Framför allt har det handlat om vad yttrandefrihet innebär.

Alltsedan Lars Vilks gjorde sin rondellhund 2007 levde han under konstant dödshot från radikala islamister och tvingades ge upp många av sina mänskliga fri- och rättigheter. Han kunde inte längre röra sig fritt, bo och leva var han ville eller ens få dela sitt liv med kvinnan han älskade. Hans användning av yttrandefriheten innebar att de flesta andra friheter togs ifrån honom.

Och samhället accepterade att det blev så.

Konst kan diskuteras ur många synvinklar och vi behöver ett fritt samtal om vad konst är, hur den kan bedömas, vad den kan åstadkomma och hur relationen ser ut mellan konstnären och betraktaren. I konst finns ofta en kritisk udd och då blir maktrelationen mellan konstnären som samhällskritiker och de kritiserade intressant. Men alla sådana samtal måste föras utifrån en konsekvent tillämpad yttrandefrihet.

I det ljuset blev Lars Vilks en martyr för yttrandefrihet. Konstvärlden vände honom ryggen och hans verk kunde inte längre ställas ut. Föreläsningar avbokades eller avbröts innan de fullförts. Hoten från islamisterna skapade just den rädsla de ville åstadkomma, vilket i sin tur stängde Lars Vilks ute och tvingade honom att leva som flykting i sitt eget land.

Vilket i sin tur bevisar att yttrandefriheten i praktiken satts ur spel.

Konsekvenserna av detta är dramatiska. Som debattören Ivar Arpi provocerande har formulerat det: ”Vi lever redan i ett skuggkalifat där vi tar mer hänsyn till islamiska tabun än till våra egna värderingar och lagar. De potentiella bödlarna bor redan här bland oss.” På sociala medier har också radikala islamister jublat över Lars Vilks död.

Lars Vilks liv, hans konst och hans död fortsätter att utmana oss. Ska vi som samhälle, av rädsla, fortsätta att retirera? Ska vi acceptera att yttrandefriheten begränsas av dem som själva använder den friheten men som vägrar tillerkänna den åt andra? Inte minst behöver maktdiskussionen, alltså tankeförbudet mot att kritisera den som ur socio-ekonomisk synvinkel är en svagare part, förändras.

Inte så att empatin ska försvagas, men så att sakfrågor kan sättas i centrum och grundläggande principer – som yttrandefrihet – kan försvaras oavsett från vilket håll de utmanas.