Valrörelsen tycks ta slut innan den hunnit börja. Den som trott att vi skulle slippa ett ändlöst fokus på Sverigedemokraterna och i stället en diskussion kring Sveriges framtida politik och ledning får bereda sig på en ny sommar som kommer att bli en repris på de senaste valrörelsernas nedmalning av den politiska opposition.

Varför kan inte oppositionen åstadkomma en strategi som gör det möjligt att möta den stenkross som socialdemokraterna effektivt sätter i arbete i varje valrörelses inledning? Inför valrörelsen 2006 hade de borgerliga partierna lyckats förpacka sin produkt i ett tydligt och tilltalande paket: ett gemensamt valmanifest och en gemensam beteckning: Allians för Sverige.

I den här valrörelsen har man inte presenterat något gemensamt alternativ. I riksdagen har M, KD och SD lyckats driva igenom en gemensam budget, men nu tycks gemenskapen vara över. Det finns inga gemensamma utspel och man har passivt accepterat den negativa beteckningen Högeroppositionen. Och med moderatledaren Ulf Kristerssons utspel i radioekot att de tre partierna inte längre utgör ett regeringsalternativ hänger oppositionen i luften.

Socialdemokraterna kan alltså ännu en gång räkna med en taktisk seger i ett svenskt val. För partiet är det en triumf, för Sverige och demokratin en ödesdiger förlust. Den politiska tröttheten riskerar att lägga sig över landet och valrörelsen.

Mycket kommer nu att handla om vilka som ska ingå i det socialdemokratiska regeringsunderlaget eller i den socialdemokratiska regeringen. Centern har redan trätt in i denna gruppering, det återuppståndna folkpartiet som numera heter Liberalerna kan också vara på väg dit. Det kan, med Vänsterpartiet som stödparti, räcka för en fortsatt S-regim, också om Miljöpartiet faller bort.

De tre partier som finns kvar i opposition, M, SD och KD, är isolerade och försvagade, också som framtida opposition. De saknar förmåga att dra upp de stora riktlinjerna och vågar inte presentera genomtänkta och framsynta alternativ, av rädsla för att utsättas för kritiska angrepp i de monopolmedia, som i stor utsträckning ställer upp på och lanserar den socialdemokratiska agendan. Man inskränker sig nu till enstaka utspel som, om det vill sig väl, kan leda till hastig mediauppmärksamhet. Helhetsgreppet på Sveriges framtid saknas.

De finns ju annars mycket som en borgerlig opposition behöver fokusera på: individens rätt och frihet, de fria skolornas existens och bevarande, stärkandet av familjen, tryggheten i vardagslivet, rättssamhällets upprustning, Sveriges beredskap, landsbygdens överlevnad. Tyvärr verkar det inte finnas någon gemensam strategi för att möta dessa ödesfrågor, enbart en ängslig anpassning till den socialdemokratiska agendan. Också denna valrörelse verkar över innan den hunnit starta.