Politiken innehåller alltid dilemman – situationer där ingen perfekt lösning finns, utan valet står mellan ett antal problematiska alternativ. Få platser på jorden har så många dilemmasituationer samtidigt som Mellanöstern.
När denna ledare skrivs har inga konkreta steg ännu tagits det historiska datumet den 1 juli, den dag Israel har förklarat sig redo att börja annektera delar av de historiska områdena Judeen och Samarien. Det vore ett spektakulärt politiskt drag, men samtidigt inte den katastrof som omvärlden utmålar det som.
I det dilemma som den israelisk-palestinska konflikten är, vore en annektering bara ett av flera alternativ med plus och minus.
Sedan det moderna Israels födelse 1948 har det som ofta kallas Västbanken och Jordandalen blivit ett slags ingenmansland – först ockuperat av Jordanien, därefter övertaget av Israel, men aldrig formellt blivit en del av någon stat.
Historiskt är dock de judiska kopplingarna till dessa områden avsevärt starkare än de arabiska. Flera av Bibelns centrala händelser ägde rum här, och det är därför ingen slump att premiärminister Netanyahu har pekat ut de gammaltestamentliga städerna Betel och Shilo som angelägna att inkludera under israeliskt styre.
Samtidigt står Israel – precis som i gammaltestamentlig tid – inför utmaningen att landet inte är tomt. I området kallat Västbanken lever knappt tre miljoner araber, främst muslimer. I likhet med den judiska befolkningen måste även dessas rättigheter tryggas. Samtliga lösningsförslag är behäftade med avsevärda utmaningar.
En tvåstatslösning: En judisk och en arabisk stat, sida vid sida. Denna lösning skulle få nästan hela världen att jubla och ge ett självskrivet Nobels fredspris. Men den avvisas av vissa ledande israeliska politiker, och framför allt förkastades den redan 1947 unisont av den arabiska sidan.
Även om några av grannländerna gradvis har börjat acceptera Israels existens, så fortsätter Hamas och andra militanta palestinier att hålla fast vid att staten Israel måste utplånas.
Fortsatt status quo: Inte heller en idealisk lösning. Knappast någon önskar en permanent situation där ingen stat formellt utövar full kontroll över ett område. Problemen med en fortsatt temporär lösning kommer förr eller senare att tvinga fram ett alternativ. Kanske är det där vi står just nu.
En fullskalig annektering: Av historiska och kulturella skäl har Israel rimliga krav på hela området väster om Jordan. Men de praktiska utmaningarna är enorma. Med tiden skulle den arabiska befolkningen kunna växa om den judiska och undanröja idén med en judisk stat, eller också skulle Israel behöva införa en separat lagstiftning för judiska och arabiska medborgare.
Ingen av de lösningarna är tänkbara för en demokratisk stat som Israel.
En delvis annektering: Att införliva en viss del av det aktuella området är ingen långsiktig lösning, utan skulle i så fall behöva följas av ett långsiktigt hållbart avtal.
Inför annekteringshotet har dock palestinska myndigheten senaste veckan läckt att en förhandlingsdörr står på glänt. I kombination med arabländernas ovanligt avvaktande hållning inför planerna är det åtminstone tänkbart att Trumps och Netanyahus framflyttade schackpjäser skulle kunna locka fram en sådan förhandlingslösning.
I den bästa av världar skulle en framtida judisk och en palestinsk-arabisk befolkning kunna leva sida vid sida och utbyta mark med varandra på ett sätt som kan säkra båda sidors trygghet och kontakt med sin historia. Det är en lång väg att gå.
Men trots de hårda orden från omvärlden skulle Israels annekteringsplan kanske ändå kunna vara ett steg på väg till varaktig fred. Det vore en nåd att stilla bedja om.