Politik handlar förstås om dagsaktuella frågor. Men politik måste också ta de långa utvecklingslinjerna på allvar, vad som på sikt sker med landet.
Under lång tid har det funnits konsensus om den svenska välfärdsmodellen, med skattefinansierad skola, vård, omsorg och ett gemensamt pensionssystem. Debatten har handlat om olika skattenivåer och om systemets eventuella utvidgning till fler områden – inte om vi ska ha ett gemensamt välfärdssystem.
Ofta har USA framställts som kontrast. Vi ska inte ha det som i USA, där sjukvård och utbildning förvisso är bäst i världen, men bara för dem som har råd. En underklass av fattiga hindras av skolavgifter och sjukförsäkringsavgifter. Trots allt det fina vi beundrat over there har den amerikanska ojämlikheten stuckit oss i ögonen.
Vår modell med ett sammanhållet samhälle där alla – oavsett bakgrund – erbjuds skola, vård och omsorg har haft ett starkt stöd, trots att den inneburit höga skatter. Majoriteten har tyckt att systemet levererar och att det finns en moraliskt god dimension, en rättvisa i att ge samma möjligheter oavsett ekonomisk och social bakgrund.
Men nu dras det svenska samhället isär och välfärdssystemet är satt under press. Statistiska centralbyrån (SCB) redovisade 29/4 ny statistik kring fattigdomen i Sverige.
”Andelen personer som har varaktigt låg ekonomisk standard varierar kraftigt mellan olika grupper i befolkningen. Av de utrikes födda hade omkring 20 procent varaktigt låg ekonomisk standard medan andelen bland personer födda i Sverige var 7 procent.”
De som kommer som flyktingar från fattiga länder och saknar utbildning kommer förstås att ha en sämre ekonomisk situation än vi som haft förmånen att födas här. Problemet är att inga politiker har lyckats visa hur man kan bryta den processen. Besvärjelser av typen ”Nu måste vi se till att ...” räknas inte. I stället har fattigdom och utanförskap permanentats.
Ekonomen Tino Sanandaji, författare till boken Massutmaning, skrev den 1 maj: ”Sedan den S-ledda regeringen tog över 2014 har klyftorna fortsatt öka, trots all retorik. SVT rapporterade förra året: 'Inkomstklyftor på rekordnivå.' En delförklaring är att Sverige importerar fattigdom från andra länder i en takt som överväldigat omfördelningspolitiken.”
Här finns ett olösligt dilemma. Människor flyr från vidriga situationer och är i desperat behov av hjälp. WHO räknar med 258 miljoner internationella migranter i världen. Men Sverige kan inte hjälpa alla. Vad vi behöver är en hållbar plan för vad som ska vara vår insats.
Om vi fortsätter med de senaste årens politik blir konsekvensen att det svenska samhället dras isär ännu mer och att välfärdssystemet slutar leverera. Det kommer inte att drabba de rika eller ens en bemedlad medelklass, som kan betala egen sjukvård eller privat utbildning. Men det leder till ökad segregation och till att vi får en underklass som vi inte haft på hundra år. Och det kommer att undergräva välfärdssystemet.
Sverige kommer att förändras, så att vi på ojämlikhetens område blir det som vi alla var överens om att vi aldrig skulle bli, som USA.
Tino Sanandaji igen: ”Tabut mot att tänkta logiskt kring samband mellan volymer och ojämlikhet har ironiskt nog förvandlat S till en av de starkaste krafter som kämpar för att avveckla folkhemmet och återskapa ett klassamhälle, oavsett om de själv fattar det eller inte.”
Vad vi vill att Sverige ska vara för ett samhälle om två eller tre decennier behöver debatteras redan i dag. Politik måste handla om de långa linjerna.