Equmeniakyrkan avslutade i söndags sin kyrkokonferens i Helsingborg. Där presenterades delar av en stor enkätundersökning som gjorts i samfundets mer än 600 församlingar, något som tidningen Dagen (10/9) rapporterat om.

Rapporten bekräftar redan kända fakta om de utmaningar som Equmeniakyrkan, tillsammans med många andra kyrkor, står inför. Ställt på sin spets handlar det om att traditionsförmedlingen av kristen tro, från en generation till nästa, inte längre fungerar. Enligt undersökningen är åldrande församlingar den största utmaningen.

De unga är alltför få – och det sägs utifrån en generös definitionen av ung: 50 år eller yngre!

Hur ska församlingen möta denna omskakande verklighet: att den sekulariserade och pluralistiska kulturen bryter sönder kedjan av tro som förmedlas från en generation till nästa?

En hjälp till reflektion är frågan om religionsdefinition.

Kristen tro kan betraktas ur ett funktionellt perspektiv. Människan är till sin natur religiös och har ett behov som behöver mötas. Precis som andra religioner kan kristen tro fylla en funktion för människan. Yttre ramar för livet, med traditioner och riter, kan skapa mening och stabilitet. Idéer och värderingar kan motivera engagemang och kamp för en bättre värld. Det synsättet är vanligt i dag.

Svagheten med en sådan definition är att kristen tro blir utbytbar och kan ersättas med mycket annat som också fyller en funktion.

Kristen tro kan vidare betraktas ur ett relationellt perspektiv. Som det ofta sägs: ”Kristendomen är ingen religion; den är en relation.” Det är sant. Kärnan i kristen tro är kärlekens Gud som inbjuder oss till gemenskap med sig själv. Som Jesus säger i Johannes 17:3: ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.”

Svagheten med en sådan definition är att kristen tro riskerar att bli en subjektiv upplevelse, utan nödvändig förankring i verkligheten. Tron blir en känsla som likt andra känslor kommer och går – och i värsta fall försvinner. Vilket är vad som händer i kyrkorna nu.

Men kristen tro kan också betraktas ur sanningens perspektiv. Den handlar om verkligheten, den objektiva och för alla människor gemensamma verklighet vi är en del av. Gud är på riktigt. Utifrån ett sådant synsätt förstärks dessutom både den funktionella och den relationella sidan av tron och blir än mer meningsfulla.

I ett land där kristen tro sedan decennier går kräftgång finns det ingen mer angelägen utmaning än denna: Sanningsfrågan måste bli viktig igen för kristenheten.