Det är lätt att känna med Nyamko Sabuni, som sommaren 2019 gick in i politiksveriges kanske allra svåraste uppdrag. Redan innan hon valdes hade hon uttryckt skepsis mot januariavtalet, men tog ändå på sig partiledarskapet, i en politisk allians som hon inte trodde på. Därtill saknade hon en egen riksdagsplats och möjlighet att leda en bångstyrig riksdagsgrupp.

Sabuni lyckades till slut bryta loss Liberalerna ur januariavtalet, men ända från partiledarvalet fram till landsmötet i höstas har hon mött hårda falangstrider och uppslitande omröstningar. Sådana interna strider kan ett starkt parti ibland kosta på sig, men för ett litet, mellan blocken haltande parti är sådana interna strider förödande. Tidigare partiledaren Bengt Westerberg har sagt att han inte tänker rösta på Liberalerna i nästa val, interna partimöten har läckt som ett såll till medierna, samtidigt som opinionssiffrorna förblivit på urusla nivåer. Till slut blev partiledarens situation ohållbar.

När Nyamko Sabuni valdes beskrev SVT:s Elisabeth Marmorstein den nya ledarens styrkor som att hon är ”orädd, tydlig och ’går genom rutan’”, men med svagheten att hon ”emellanåt tänker högt och levererar inte helt genomtänkta svar.” Det är inte självklart om det var omständigheterna eller personligheten som till slut avgjorde, men under Sabunis knappa tre år har hennes styrkor inte alls slagit igenom så som hennes anhängare hoppades, medan den nämnda svagheten har överflödat. En partiledare kan klara enstaka förvirrade utspel, men när man måste lägga mer energi på att rätta till egna uttalanden än på att föra fram sin politik går det snart inte längre.

Den hastigt inkastade ersättaren Johan Pehrson är ganska okänd för allmänheten. Han är inte heller särskilt karismatisk. Men han är en erfaren politiker som knappast kommer att trampa i klaveret, utan kan istället fokusera på att presentera ett liberalt alternativ för dem som inte vill se en socialdemokratisk regering. Det är inte helt omöjligt att han lyckas. All förändring för Liberalerna torde just nu vara en förbättring.

Avslutningsvis kan vi instämma i den lågmälda fundering som Sabuni uttryckte vid sin avgång – om den som en gång blir Liberalernas tredje kvinnliga partiledare ska få chansen att möta väljarna. Maria Leissner tvingades bort på 1990-talet utan att få prövas i ett riksdagsval, och nu följer Nyamko Sabuni samma öde som även drabbade Anna Kinberg Batra inför förra valet. Kvinnliga partiledare har svårt att klara sig i det moderna, feministiska Sverige. Det säger något om vår tid, det också.