Svensk socialdemokrati har varit en av västvärldens skickligaste rörelser i att behålla regeringsmakten. Efter sommarens regeringskris har de än en gång lyckats med konststycket att hålla kvar statsministerposten. Men det var med ett nödrop, och eftersmaken från sommaren 2021 är att slutakten kanske har inletts för socialdemokratins sekellånga dominans i svensk politik.
De gångna veckornas händelser i svensk politik ser några tydliga vinnare. Även om Stefan Löfven med minsta möjliga marginal blir kvar på sin post måste högersidan ändå dömas som vinnare på längre sikt. Ulf Kristersson gjorde ett ärligt försök att bilda regering, och Moderaterna står väl rustade inför nästa möjlighet. Sverigedemokraterna befäste sin position som ett möjligt kommande samarbetsparti. Ebba Busch lyckades med det politiska konstycket att medge ett grovt brott utan att avsättas som partiledare. Och Liberalerna tog det definitiva steget över till borgerligheten, vilket ger en klar förstärkning åt högersidan.
På vänsterkanten ser samarbetet avsevärt svårare ut. Vänsterpartiets Dadgostar har visserligen fått beundrande blickar för att hon inte längre lät sig köras över av sin (S)torebror. Men vad väntar nu, när Centern fortfarande säger blankt nej till att ta med Vänstern i budgetförhandling? Och Löfven, ska han fullfölja sitt löfte att avgå om han misslyckas med att få igenom sin budget i höst, och ställa Sverige i ännu en regeringskris, mindre än ett år före nästa val?
Utmärkelsen för svagast ledarskap de senaste veckorna måste ändå tilldelas Centern och Miljöpartiet. Det senare förhandlade under helgen igenom en överenskommelse med S och C, men MP:s partistyrelse förkastade dealen. Det kan inte ha varit roligt att heta Märta Stenevi och försöka förklara det lappkastet i media. Samtidigt förkunnade Annie Lööf att Centern nu är ett oppositionsparti, samtidigt som man stödjer Stefan Löfven som statsminister. Det hjälpte inte hur många frågor journalisterna ställde, Centerledaren kunde ändå inte förklara vilken roll partiet vill ha framöver.
Väljarna brukar normalt rata partier som flyter omkring utan klar politisk riktning. Det är huvudorsaken till att Liberalerna sjunkit som en sten sedan förra valet. Nu är det i första hand C och i andra hand MP som dels saknar tydlig framtidsväg, och dels är osams med varandra. Samtidigt svajar det rejält under de tidigare så stabila socialdemokratiska fötterna. Frågan är vilka partier som 2022 förmår ta hand om både landet och alla besvikna väljare?