Riksdagens utrikespolitiska debatter följer normalt sin vanliga snitslade bana. S-regeringen förklarar att alliansfriheten har tjänat Sverige väl och att vi inte ska gå med i NATO, medan oppositionen svarar enligt sina talepunkter. Den här veckans debatt innehöll dock ett annat allvar, utifrån den pågående Ukrainakrisen. Sverige må stå i konfliktens utkant, men det akuta hotet om ryskt anfallskrig är ändå den allvarligaste utrikespolitiska frågan just nu.

En av debattfrågorna fortsatte dock enligt samma mönster som vanligt. Det handlar om förföljelsen av världens kristna. I ett starkt sekulärt land som Sverige är det värdefullt att frågan över huvud taget väcks, men regeringens ovilja att respondera är frustrerande och blir dessutom ett svek mot de utsatta.

Lars Adaktusson är värd en eloge för att återigen ha väckt frågan om de 300 miljoner kristna som förvägras att fritt få praktisera sin tro. Förra året svarade Ann Linde med ett frontalangrepp på Adaktusson själv, så utifrån den bakgrunden är det extra beundransvärt att KD-politikern åter vågade lyfta ämnet.

Utrikesministern duckade dock även nu för sakfrågan, och gensvarade i år med att försöka flytta debatten till högerpartiernas biståndspolitik. Ett fiffigt retoriskt grepp, kan man kanske tycka, men det ger trots allt noll hjälp till de miljontals människor som frågan faktiskt berör.

Ann Lindes avledningsmanövrer följer ett väl känt mönster: det är i princip otänkbart för Socialdemokraterna att uttrycka en sympatisk inställning till kristen tro och tradition, och inte heller gentemot enskilda troende. Partiets grundläggande aversion mot kristendomen sitter så djupt i ryggmärgen att den alltid talar starkare, även när konkreta fakta läggs på bordet.

Lars Adaktusson baserade i debatten sina argument på den nya utgåvan av World Watch List från Open Doors, som än en gång kunde påvisa en stark intolerans och i vissa länder även direkta övergrepp mot kristna. Han menade vidare att regeringens agerande gentemot förföljelse kristna hittills präglats av ”ointresse och likgiltighet”. Det är en träffande beskrivning, som tyvärr också bekräftades av utrikesministerns osynliggörande agerande i riksdagen. Kristna passar inte in i partiets bild av utsatta grupper, och därför räknas de inte – oavsett hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det är inte realistiskt att hoppas på att den här regeringen ska öppna ögonen och ta ställning för världens förföljda kristna. Hoppet om en förändrad svensk politik i relation till denna utsatta grupp tycks därför stå till att Sverige får en annan regering.