Den viktigaste politiska satsningen för att få vårt land på fötter lyser med sin frånvaro, i såväl den nya regeringens policydokument, Tidöavtalet, som i oppositionens förslag och resonemang: en stärkning på bred front av samhällsgrunden, det vill säga familjen.

De partier som ingår i den nya regeringen har alla tidigare sett familjen som en omistlig samhällsbärare. Det synsättet är borta, familjen som institution med viktiga uppgifter nämns och syns inre längre. I Tidöavtalet liksom i den politiska debatten talas om hushållen och hushållens ekonomi, inte om de ovärderliga insatser som familjen ger samhället. Ändå borde inte någon politiker, oavsett partitillhörighet kunna undgå att ställa frågan: finns det ett samband mellan den nedmontering av familjen som drivits fram på politisk nivå under lång tid och de stora sociala och ekonomiska problem som vårt land står inför?

Under Carl Bildts sista regeringsår 1994 infördes ett vårdnadsbidrag för barn upp till tre år. Beloppet var 3 000 kr i månaden, ej pensionsgrundande. Reformen, som då hade stöd också av Centern som ingick i den borgerliga regeringen, och i viss mån också av Miljöpartiet, utsattes för extrema angrepp och avskaffades av Stefan Löfven 2016. Inga borgerliga försök att försvara denna lilla rest av valfrihet gjordes. Vid denna tidpunkt hade i princip alla anpassat sig till ett vänstersynsätt. Numera hör man Ulf Kristersson oftare än flertalet partiledare hylla den så kallade arbetslinjen, det vill säga att medborgarna i princip ska förvärvsarbeta på heltid.

När skallen ekade som värst mot familjen, det vill säga medan familjen ännu hade en viss ställning i samhället, insåg också dess belackare att det var ett orimligt arbetsbeting att dels vårda och fostra barn, dels förvärvsarbeta på heltid. Det finns därför en möjlighet att minska arbetstiden till 75 procent av heltid, utan någon kompensation, medan barnet är under åtta år. Från vänsterhåll har krav drivits, och drivs alltjämt på en allmän arbetstidsförkortning, dock utan speciell koppling till barnfamiljernas ansträngda tillvaro. Under samma tid har en rad viktiga funktioner lyfts bort från familjen, som inte längre har möjlighet att freda sina barn från direkt destruktiv samhällspåverkan.

En negativ utveckling på en rad områden talar sitt tydliga språk. Barns psykiska och fysiska hälsa har försämrats, många vuxna drabbas av utmattningssyndrom, som kan kräva åratals sjukskrivning, skolans problem är gigantiska med våld och en negativ social miljö, därtill en sjunkande kunskapsnivå. Integrationen i samhället fungerar inte, eftersom det inte finns några naturliga kontaktytor i bostadsmiljöerna.

Nu står vi inför en ny tid, med hotande prövningar av en art som vi knappast kan föreställa oss. En global ekonomi som riskerar att falla samman, skyhög arbetslöshet, problem med mat- och energiförsörjning, kanske ett krigsutbrott. Vi har en samhällsorganisation som inte fungerar, där medborgarna ska styras utifrån olika politiska nycker och där familjen aldrig erkänns som samhällets viktigaste grund.

Det är lätt att inse att i en kaotisk tid kommer medborgarnas överlevnad i stor utsträckning att vila på dem själva. De politiska krafterna som så gärna vill styra i goda tider, kommer inte att ha mycket att bidra med. Det borde därmed vara dags för politikerna att erkänna medborgarnas betydelse för samhället och ge dem förutsättningar att utifrån egna resurser och i samverkan med sin omgivning forma ett hållbart överlevnadssamhälle. Med en rekordhög och kanske bestående arbetslöshet är det klokt att återge ansvar och frihet till medborgarna, att erkänna föräldrars – mors och fars – oersättliga betydelse för sina barn, att skapa livsvillkor som återger familjen dess traditionella roll som sammanhållande kitt över generationsgränserna och i den mänskliga miljö där de befinner sig och utgör en framtidsresurs. Det är en kursomläggning som kan bli akut nödvändig.