Tänk dig att bakgrunden till det andra världskriget skulle diskuteras utan att någonsin ta upp Tredje rikets roll. Orimligt! svarar vän av ordning – Nazityskland var ju den direkt utlösande faktorn till kriget. En diskussion som medvetet undviker att nämna Hitlers rike som bakgrundsfaktor skulle bli helt förvirrad.

Ändå framförs i dag en motsvarande retorik när det gäller islams roll i den nutida antisemitismen. Det är en moraliskt upprörande och pedagogiskt förkastlig tendens som aldrig kan lösa problematiken.

Förintelsens minnesdag uppmärksammades i år speciellt, tre kvarts sekel efter att Auschwitz befriades. När de flesta vittnen har dött och historiens allvarligaste brott börjar glida in den historiska fjärran, finns ett stort behov att påminna om dessa händelser och vad som ledde fram till dem.

Att nazismen blivit ett så centralt exempel i skolornas historieundervisning, och även det statliga projektet Forum för levande historia, har sin orsak i vikten av att lära av historien och förhindra att de värsta felstegen upprepas. Men även den bästa avsikt grumlas om de ansvariga misslyckas med att beskriva historiska händelser korrekt, eller om den nutida tillämpningen snedvrids.

Just i vår tid ligger risken oftare i den senare varianten, något som illustrerades extra tydligt i minnesdagens studiosamtal i Aktuellt.

Upplägget var i grunden bra: Den unge juden Daniel Feinbaum beskrev hur han besöker skolor och berättar om hur hans mormor överlevde Auschwitz, och Ingrid Lomfors, chef på Forum för levande historia skulle skildra deras arbete. I själva kärnfrågan brände det dock till och samtalet förvandlades till kattens vandring runt het gröt.

Tittarna fick veta att det fanns skolor där Feinbaum inte var välkommen, där hans säkerhet inte kan garanteras och där elever strejkar om han som jude tillåts föreläsa. Här undrade tittaren naturligtvis var så hårresande reaktioner uppstår, och hur de motverkas. Det meddelades dock endast att det gäller skolor ”i kranskommuner”, och som tittare sträckte man sig efter skämskudden när Lomfors förklarade detta med det dimmiga begreppet ”social oro”, eller ”okunskap och förutfattade meningar”.

Inte med ett ord nämnde samtalet var problematiken faktiskt ligger. För detta handlar ju inte alls om okunskap, utan snarare om ideologiskt motiverad missaktning mot det judiska folket.

Det är lika illa varifrån det än kommer, men huvudproblemet ligger inte där etablissemanget gärna placerar det.

Upprepade studier om nutida antisemitism visar ett tydligt mönster: Hatet mot judar – speciellt i Sverige – kommer i dag främst från muslimska, i andra hand från vänsterorienterade, och långt därefter från högerorienterade grupper. Ändå var det nationalismen Lomfors lyfte fram som orsak, och hennes lösningsförslag utgjordes i huvudsak av vanliga men till intet förpliktigande slogans, som nogsamt undvek att nämna problemet vid dess rätta namn.

Antisemitismens mörker kan bara motas genom att tala öppet och peka med hela handen, inte ursäkta eller sopa under mattan av illa motiverad ideologisk hänsyn. Samhället måste visa en verklig nolltolerans mot det judehat som främst sprids via islamiska och vänsterradikala miljöer. Elever i svenska skolor som har mage att vägra lyssna på en judisk talare ska självfallet sättas på plats i stället för att ges vetorätt.

Om dagens Sverige vill ge verklig betydelse åt Förintelsens minnesdag behöver vi avbryta den låtsaslek som blundar för verkligheten och i stället ta krafttag mot vår tids reella judehat. Annars är vi inte bättre än de som svek det judiska folket på 30-talet.