De senaste veckorna har otrohet diskuterats, försvarats och motiverats på tidningarnas kultursidor, först i DN av Vesna Prekopic och sedan i SvD av Ann Heberlein.

Bakom argumenten ligger de drastiska förändringarna i vår kultur. ”Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder”, skriver Prekopic, där kyrkan endast har kvar sin plats ”som en kulturell fritidsgård för vuxna”. Om vi har kastat ut Gud, varför ska vi då acceptera bud om att inte begå äktenskapsbrott eller inte ha begär till nästans hustru? Om vi har sprängt normerna för hur en familj ska konstrueras, varför ska vi då behålla normer kring lust och begär?

Som en följd av sekulariseringen har vi också blivit ett av världens mest individualistiska länder. Individens tillfredsställelse står i centrum, inte sammanhanget hon ingår i. Som teologie doktorn, Ann Heberlein, skriver: ”Varför begränsa sig till en människa när livet är så kort, den sexuella passionen så flyktig och människans glädjeämnen så få?”.

Det finns inget nytt under solen. Redan i Jesaja bok från 700-talet f Kr läser vi om hedonismens princip, att göra lust och njutning till det högsta goda: ”Ät och drick, i morgon skall vi dö!” (Jes 22:13). Formuleringen återkommer hos Paulus i hans kritik av antikens epikuréer (1 Kor 15:32).

Utvecklingen i Sverige förvånar inte. Sätter man en snöboll i rullning så växer den. Gör man individen till alltings mått kommer spärrarna för själviskhet att minska. Är det generell normkritik som gäller så finns det inga normer som måste bejakas.

Problemet är den mänskliga verkligheten; vi behöver varandra och är inte fritt flytande isolat. Det erkänner både Prekopic och Heberlein, men försöker lösa det genom att skilja kärlek från sex. Ett kärleksförhållande, skriver Heberlein, ”är inte sexuell trohet utan intellektuell gemenskap, lojalitet och emotionell exklusivitet. Man kan ligga med flera, men bara skänka sitt hjärta till en.” Men frågan återstår: Vad betyder det att skänka sitt hjärta?

Åtskillnaden mellan lojalitet på vissa områden och samtidigt otrohet på det sexuella området kräver, enligt båda författarna, mänsklig ”mognad”. Det resonemanget måste betecknas som ett djärvt försök till Orwellskt nyspråk, att klä upp själviskhet i vackrare kläder.

Klassisk visdom, precis som perspektivet i den kristna tron, säger att våra begär inte bara kan släppas fria, utan behöver formas för att inte bli till skada. I många situationer behöver lust och begär underordnas gemenskap och sammanhang. Det är en viktig del av det vi kallar kärlek.