I helgen väntas Immanuelskyrkan i Örebro (EFK) säga ja till kyrklig vigsel av samkönade par. Det är mycket uppseendeväckande. Immanuelskyrkan blir därmed en av de första kyrkorna inom hela den globala pingstväckelsen att bryta med den kristna kyrkans klassiska förståelse av äktenskap och sexualitet.
Förändringen på detta område är sällan följden av en genomtänkt kristen helhetssyn på människan och på vår sexualitet. Vanligtvis är det frågan om homosexualitet och samkönade sexuella relationer som diskuteras och besvaras, men utan en diskussion om vilka följder det svaret får för andra frågor. Det är enbart H:et i den kontinuerligt växande bokstavskombinationen HBTQIA+ som diskuteras. Men vår kultur som säljer in H:et till kyrkorna ser det som ett helhetspaket.
Samtidigt som det är ett sammanhållet paket av värderingar är motsägelserna i människosynen bakom de olika bokstäverna uppenbar.
Homosexualitet beskrivs ofta som en fast och oföränderlig identitet, relaterad till kropp och gener. Transsexualitet å andra sidan är en identitet som står i konflikt med kroppen. Bisexualitet är en flexibel identitet som sexuellt kan omfamna båda könen medan queer å andra sidan förnekar fasta könsidentiteter.
Det finns helt enkelt inte en sammanhängande syn på människan längre. HBTQ-rörelsen har haft den mediala lyxen att – utan att möta kritik – kunna hävda motsägelsefulla resonemang och hoppa fram och tillbaka mellan olika positioner, allteftersom det har passat deras agenda.
Det här visar sig tydligt i debatten. Ann Heberlein, teologie doktor i etik och högljudd debattör skrev nyligen i Expressen ett flammande försvar för bisexualiteten under rubriken ”Jag tackar Gud för att jag är bisexuell”. I artikeln beklagar hon de stackars människor som är ”instängda i ensidig åtrå till endera könet”. Denna monosexualitet betraktar hon som ”en emotionell och sexuell defekt”. Så det går tydligen för sig att betrakta en viss form av sexualitet som ofullständig eller bristfällig. Vem skulle i Expressen komma undan med en sådan formulering – emotionell och sexuell defekt – om den användes om till exempel homosexualitet?
I Kyrkans Tidning uttalar sig queerteologen Lina Landström och försvarar polyamori, som hon ser som en identitet skapad av Gud: ”Vi är skapade till mångfald av Gud, det gäller även i våra relationer … Om vi är skapta för att bli kära i flera samtidigt och vi önskar att leva polyamoröst, varför ska vi då inte göra det om det är Guds vilja?”
Den nya synen på människan och på vår sexualitet kan inte begränsas till H:et. Det är ett helt paket med övertygelser som vår kultur utmanar oss att ta ställning till. Om vi köper den ena bokstaven följer de andra med, det visar exemplet Svenska Kyrkan.
Så hur ser Immanuelskyrkan på polyamori, bisexualitet, queer, transsexualitet …? Det går i dag inte att ta ställning till en fråga – homosexualitet – utan att i längden ta ställning till de övriga frågorna. Så heter också den senaste debattboken från frikyrkligt håll som argumenterar för den nya synen på sexualitet: ”En enda kropp: Vägar till en HBTQ-inkluderande församling” (Lina Mattebo, red).
Här finns en möjlighet att bli förd bakom ljuset. Det påståendet är inte anklagelse mot någon om falskspel. Men det är seriös fråga om i vilken grad församlingsledning och församling är införstådda med och har talat öppet om hur många andra frågor som följer med på köpet i ett bejakande av samkönade vigslar? I längden står fler frågor än vigsel av två män eller av två kvinnor på spel.