Den här veckan pågår konferensen Folk och försvar, som brukligt i Sälen. I år har konferensen dock inte kunnat följa andra års vardagslunk. Försvarsfrågorna står nu högst upp på alla europeiska länders dagordning efter Rysslands invasion av Ukraina.
För Finland och Sverige innebar den drastiskt förändrade säkerhetssituationen att ländernas Natoansökan drog i gång med expressfart under förra våren. Men den har ännu inte förts i mål, och dröjsmålet ligger huvudsakligen hos Turkiet.
President Erdogans metod att kidnappa processen för att tvinga Sverige till alltmer långtgående eftergifter har passerat både anständighetens och politikens gräns.
Det är nödvändigt och välkommet att Ulf Kristersson på konferensen i Sälen markerade att det finns turkiska krav som Sverige inte kan gå med på. Nu är det upp till Sverige, men också till övriga Natomedlemmar, att vrida utpressningsvapnet ur Turkiets hand så att Natoprocessen kan gå vidare på ett värdigt sätt som tar till vara de mänskliga fri- och rättigheter som Sverige inte kan kompromissa bort.
Sveriges resa till Natomedlemskap blev långt krångligare än vad både de mångårigt Natovänliga borgerliga partierna och de motvilligt medföljande Socialdemokraterna anade. Den som tittade noggrant på den obligatoriska handslagsbilden när Kristersson nyligen besökte Turkiet noterade president Erdogans rent fysiskt illustrerade vilja att knäcka både den nye svenske statsministern och svensk utrikespolitik.
Det är en ambition som han inte kan tillåtas gå i land med, och mäktigare länder än Sverige bör hjälpas åt att trycka tillbaka så att den turkiska näven veknar.
Det finns legitimitet i vissa av de farhågor som Turkiet har lyft. Det finns internationell samsyn i både USA och EU att betrakta PKK som en terrorrörelse, Men det innebär självfallet inte att alla politiska motståndare till president Erdogan och hans parti AKP ska betraktas som terrorister. En sådan stämplingsprocedur bär snarare vittnesmål om en totalitär regering som vill oskadliggöra alla motståndsförsök mot den egna regimen.
Detta är inget som vare sig Sverige eller resten av omvärlden kan stödja.
Det är uppenbart att Erdogans ständigt ökade krav på svensk underdånighet hänger intimt samman med hans förhoppning om att visa på ett starkt ledarskap så att han kan behålla makten efter årets val. Det är dock inte tillräckliga skäl för Sverige att följa de turkiska kraven på att överge centrala rättsstatliga principer och utlämna Erdogans politiska motståndare bara för att Turkiet stämplar ordet ”terrorist” på alla som landets nuvarande regering ogillar.
Den svenska brottsbalken definierar ”ocker” som att en starkare part, när ett avtal skrivs, ”utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen”. Det är precis det som Turkiet nu försöker ägna sig åt.
För att stoppa ocker i vardagliga överenskommelser krävs att en starkare part, exempelvis staten, går in och sätter stopp för ockrarens krav. I det här fallet är det USA och de starkare EU-länderna som behöver gå in och ta det vuxenansvaret och säga ifrån.
Dessa länder är redan medlemmar i Nato och sitter inte på samma sätt som Sverige i knät på den turkiska regimen. De behöver därför ta sitt ansvar så att Sverige med bibehållet samvete kan sluta de avtal som är rimliga i samband med ett Natointräde, även med Turkiet.
Men Ulf Kristersson har helt rätt i att det finns principer som Sverige inte kan rucka på, även om vi befinner oss i ett förhandlingsmässigt underläge.