Individualismen är det drag som starkast kännetecknar vår tid. Vår norska systertidning Dagen (24/4) har skrivit om vad som händer på den danska ön Bornholm. Där har en kvinna vid namn Elisabeth Sofie Olsen tagit initiativ till något hon kallar ”självfirmation”, ett alternativ till kyrkans erbjudande om konfirmation.

Ordet konfirmation betyder bekräftelse. I den kristna traditionen betyder konfirmation en bekräftelse av dopet och av den kristna trons innehåll. Inte så med ”självfirmation”. Olsen säger: ”Den kyrkliga konfirmationen handlar om att bekräfta trosbekännelsen. För mig är hela fokuset att bekräfta sig själv.”

Självfirmanderna, som Olsen kallar deltagarna, kommer inte att ges några specifika svar. Nyckelorden är i stället samtal och livskunskap.

Tanken ligger nära den humanistiska konfirmation som förbundet Humanisterna redan erbjuder i Sverige. Som det står på hemsidan: ”Ordet konfirmera betyder att bekräfta något. Det du konfirmerar, eller bekräftar, är dig själv och att du håller på att bli vuxen. Vi konfirmerar alltså inte en trosuppfattning eller medlemskap i ett trossamfund.”

Perspektivet är naivt och förutsätter en neutralitet som inte finns. Både kristen och humanistisk konfirmation, liksom ”självfirmation”, kommer att förmedla trosuppfattningar och utmana ungdomar att ta ställning. Frågan är bara vilka de uppfattningarna är, hur de presenteras och vilka möjligheter det ges att förstå de alternativa svaren.

Här finns också ett ironiskt förhållande. Individualismen betonar individen, den enskilda människans betydelse och frihet. Vägen dit går genom ökad frihet i förhållande till religion, tradition, släkt, familj – och ytterst sett till Gud. Men utifrån det sista stora steget, friheten från Gud, växer inte individens betydelse längre. Tvärtom. Utan Gud som skapare förminskas människans betydelse.

Om Gud inte finns, vilket värde har då den ansamling celler jag består av? Vem är jag om min existens ska relateras nedåt, till naturen, och inte uppåt, till Gud?

Bekräftelse som person får vi inte genom att titta på vår spegelbild och säga: ”Du är viktig, du är betydelsefull.” All mänsklig erfarenhet säger oss att det är i relation till andra som vårt eget jag bekräftas.

I Psalm 8 förundras David över det oerhörda att Gud vill vår existens, tänker på oss och tar sig an oss. Att Gud ”krönt oss med ära och härlighet” och satt oss att råda över hans skapelse. Här har individen en höghet och storhet som hon aldrig kan få i individualismens ensamma perspektiv.