Vi lever i en tid när rösterna om könsdysfori ropar allt högre. Dock inte bara från ett håll, utan hyllningarna börjar numera mötas av en allt starkare kritik. Samhället gör klokt i att fundera noga över vilken sida man vill stå på när historiens domslut ska fällas. Alla som de senaste åren har pressat barn och unga att ompröva sin könsidentitet kommer att bära ett mycket stort ansvar.

Sedan en tid drivs queerpropagandan tragiskt nog även i kyrkliga hägn. SVT berättade föregående vecka om transvestiterna som läser könsöverskridande sagor för barn på bibliotek, och nästa helg ska de gästa en svenskkyrklig församling i Halmstad under de klädsamma namnen ”Lady Busty” och ”Miss Shameless”. Västerås stift satsar under våren både på queerläger och en ny queerguide till mobilen.

Önskan att accepteras av tidsandan tycks obändig. Omsorgen om barn och unga framstår däremot som klart lägre prioriterad.

Att aktivt försöka bryta ner barns och ungas könsidentitet är illa nog. Men ännu värre är propagerandet för könsförändrande operationer, ingrepp med enorma personliga konsekvenser. En stor del av skulden till de senaste årens explosion av könsdysfori återfinns i de ständigt återkommande medieinslag som helt okritiskt hyllar unga könsbytare som förebilder.

Förr eller senare kommer dock den smärtsamma eftersmaken, de kritiska rösterna som nu höjs alltmer. Psykiatrikern David Eberhard förklarar att de unga som nu önskar byta kön är av samma kategori som tidigare lidit av andra psykiska problem och självskadebeteende.

Svenska Dagbladet publicerade också i veckan en debattartikel av ett flertal forskare från Sahlgrenska som allvarligt kritiserar det helt oprövade könsbytesexperimentet. De liknar det vid könsstympning och påminner om att detta är ett brott som ger 2–6 års fängelse. Forskarnas text är ett verkligt angeläget utslag av nykterhet och borde få departement och ungdomsmottagningar att skaka. För tänk om de i felriktad välvilja har satsat på helt fel häst?

Ett färskt exempel som pekar på att så är fallet kommer från Jamie Shupe, som 2016 blev den förste amerikan att få sin önskan att registrera sig som icke-binär godkänd i domstol. Han fick först höra att han var en kvinna, sedan både man och kvinna, och Shupe tog hormoner för att byta ut sin könsidentitet.

Sedan dess har han dock fått så allvarliga fysiska och psykiska problem att han numera avvisar alla försök att med hormoner och kirurgi förändra människors kön. Allra mest kritisk är han när sådana försök utförs på barn. Han avslutar med att förklara att samhället inte blir hjälpt av att ”mentalt sjuka personer får penisar eller bröst bortskurna. Det måste upphöra. Jag har gjort mitt för att stoppa det. Nu är det er tur.”

Den här frågan har präglats av alltför många naiva applåder och alltför svag koppling till verkligheten. Forskarna från Sahlgrenska jämför situationen med Macchiariniskandalen. Men det finns andra paralleller. Rasbiologin och tvångssteriliseringarna är några, där individer drabbades hårt av sociala ingenjörer som önskade uppnå ett högre ideologiskt mål.

Samma sak gäller de unga som i dag hetsas att bli alltmer vilsna i sin könsidentitet.

Historiens dom kan bli mycket hård även mot vår kultur och de individuella spjutspetsar som orsakar omätbara konsekvenser hos barn och unga som inte är mogna nog att kunna skydda sin kroppsliga integritet. Det må hänvisas till ett utopiskt mål där alla ska få vara sig själva, men innerst inne bär vi nog alla på en misstanke om att den galopperande könsdysforin kanske ändå inte är helt sund.

Lyssna till den rösten, och följ den – innan ännu fler unga skadas för livet.