Samtalsklimatet hårdnar i samhället och vi har tvingats lära oss nya ord, som cancelkultur. Många tidningsrubriker handlar om kulturkrig, polarisering och hat. Volymen skruvas upp.

Som sociologen Zygmunt Bauman sagt är det som om de välkända orden av filosofen Descartes, ”Jag tänker, alltså är jag”, i dag har ersatts med: ”Jag skriker, därför är jag” – och den som skriker högst på sociala medier eller vid universitet får den moraliska ledartröjan.

Begreppet cancelkultur har sin bakgrund i en tweet 2014 från den amerikanske pratshowvärden och komikern Stephen Colbert. Tweeten var en humoristiskt formulerad kritik av rasism. Men den missförstods av en kvinna som i stället tolkade den som ett uttryck för rasism. Hennes respons blev en tweet som avslutades med orden #cancelcolbert och som fick ett enormt genomslag.

Och så har det fortsatt. Uppfattningar som anses felaktiga bemöts inte med sakargument. I stället ska personen som har den felaktiga uppfattningen hellre frysas ut och tystas. Detta är en mycket farlig utveckling.

I sitt första brev skriver Petrus till kristna som levde i den delen av romarriket som är våra dagars Turkiet. De utgjorde en minoritet i en kultur som såg med misstänksamhet på de kristna, vilka fick räkna med att omgivningen ”anklagar er som förbrytare” (1 Pet 2:12; SFB98).

I kapitel 3 ger Petrus tre uppmaningar som är rykande aktuella för oss i dag.

För de första: ”Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas” (3:14). Det kristna evangeliet är ett offentligt budskap och den kristna rösten har en självklar plats i det offentliga samtalet. Det finns ingen anledning för kristna att tystna eller låta sig tystas.

För det andra: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har” (3:15). I en kristendomskritisk kultur är det desto viktigare att kunna förklara och försvara den kristna tron och visa vad vårt hopp bygger på. Petrus har tidigare i brevet angett vad som utgör grunden hoppet: Gud har ”genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp” (1:3).

För det tredje: ”Gör det ödmjukt och respektfullt” (3:16; B2000). Petrus understryker vikten av en ny attityd, som bryter med polarisering och hat. Tidigare i kapitlet har han talat om medkänsla och barmhärtighet. Vilken kontrast jämfört med nutidens strider på sociala medier!

Tystnad är inget alternativ och inte heller anpassning. Petrus utmanar oss i stället med mod, sanning och kärlek. Det är en treklang vi kommer att behöva mycket av den kommande tiden.