Dagens datum är en märkesdag på flera sätt. Vi högtidlighåller Alfred Nobels dödsdag med priset till hans minne, och vi firar 70-årsminnet av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Vi kan glädja oss över båda dessa, men samtidigt är ingen av glädjebägarna helt fri från smolk.
Nadia Murad och Denis Mukwege är årets värdiga och oomtvistade fredspristagare – den första som offer för IS brott mot mänskligheten, och den andre som ett Guds verktyg som helar de kvinnor som fallit offer för samma typ av brott. De är förebilder, men priset till dem kommer också ur mänskliga tragedier.
FN-förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs i dag för 70 år sedan, utgjorde ett hopp om en bättre värld än den som trasats sönder av nazistiska och kommunistiska diktatorer. Världen ställde sig bakom en grundsyn där rätten skulle tala starkare än vapenmakten och fruktan för tyranniet. Ur ruinerna efter kriget skulle en fredlig värld resa sig, där varje människa skulle ha rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Länder och folk accepterade tanken att människor utrustats med ett förnuft och ett samvete och att de därmed bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap, som det uttrycks i förklaringens första artikel. Förklaringen går väl i linje med en biblisk världsbild, där varje människa är en gemenskapsvarelse med ett samvete som gör det möjligt för henne att skilja mellan rätt och fel.
Många politiker håller FN:s fana högt som en garant för fred och demokrati. Men samtidigt har de gångna 70 åren visat att många länder – även Sverige – har varit mycket flexibla i att omtolka dokumentet så som det passar dem. Låt oss ta några exempel:
• Artikel 9: Ingen får godtyckligt hållas fängslad. Nja, att fängsla kristna och dem som kritiserar kommunistpartiet är förstås fullt berättigat, säger Kina sedan decennier.
• Artikel 11: Alla brottsanklagade har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Jodå, men om partiet säger att någon är skyldig, så är de förstås skyldiga, menade Sovjetunionen.
• Artikel 13: Alla har rätt att lämna sitt land. Självklart, sade DDR-regimen. Vi måste först bara bygga en mur för att skydda oss mot det aggressiva Väst.
• Artikel 18: Alla har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, vilket också innefattar rätten att byta religion. Ja, självfallet får du tänka vad du vill, så länge du tänker som den store Ledaren, förkunnar Nordkorea. Självfallet får du följa ditt samvete, så länge chefen inte begär att du ska utföra aborter, säger det förment demokratiska Sverige. Och självfallet får du byta religion, så länge du byter till islam, säger världens muslimska diktaturer; ett byte i andra riktningen kan däremot medföra dödsstraff.
• Artikel 26: Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer främst deras föräldrar. Ja, förutsatt att de gör samma val som staten, säger svenska socialdemokrater och liberaler. Samma artikel säger att utbildning ska främja tolerans och förståelse mellan folk och länder. Jovisst, men vi måste förstås fostra barnen att avsky det judiska folket och den judiska staten, säger Palestinska myndigheten, som med svenskt bistånd kan fortsätta odla samma antisemitism som orsakade det världskrig, ur vars aska FN och dokumentet om de mänskliga rättigheterna formades.
Sammantaget har vi alltså all anledning att hylla de personer som offrat trygghet, pengar och ibland livet för att försvara människor och deras grundläggande rättigheter. Men världen – inte minst Sverige – bör också rannsaka sig kring hur bristfälligt dessa rättigheter faktiskt har efterlevts under sina 70 år.