Är meningsfull dialog möjlig? Nutidens aggressiva samtalsklimat kan få också en obotlig optimist att misströsta.
På svenska säger vi att vi ”talar förbi varandra”. Engelsmännen har ett mer målande uttryck: ”two ships passing in the night” (ung: två skepp som möts i natten). Oavsett språk är poängen densamma: tankarna och argumenten från de olika sidorna möts inte. Vi riskerar att reduceras till megafoner. Det ger oss en kraftfull stämma – men inga förutsättningar för dialog.
En utgångspunkt för goda samtal är att vi kommer överens om vad det är vi talar om och hur vi använder våra ord. Det gäller också i den nu aktuella debatten inom EFK om kyrklig vigsel av samkönade par.
Om man söker på Wikipedia på ordet homofobi får man följande definition: ”Homofobi avser negativa attityder, fientlighet och känslor mot homosexualitet, homosexuella, hbtq-kultur och personer som identifierats eller antas vara homosexuella kvinnor och män, bisexuella eller transpersoner.”
Begreppet homofobi inkluderar alltså flera aspekter. Det handlar om (1) synen på sexualitet (”homosexualitet”), (2) synen på människor (”homosexuella kvinnor och män, bisexuella och transpersoner”) och (3) hur vi tillsammans uttrycker och gestaltar våra liv (”hbtq-kultur”).
Det innebär alltså att i uttrycket ”homofobi” klumpas tre stora frågeställningar samman – etik, antropologi och kultur – och blir till en enda fråga. Det omöjliggör meningsfulla samtal.
Som retorik är det dock mycket kraftfullt. I ett enda drag har man gjort vår kulturs kärnvärde (”alla människors lika värde”) liktydigt med en viss ståndpunkt i frågan om sexualitet. Vem vill förneka andra människors värde? Om inte, då kan du inte heller förneka det etiskt riktiga i en viss livsstil.
Detta sätt att resonera har också tagit sig in i debatten inom kyrkorna om samkönade relationer. Det var tydligt i debatten inom Svenska kyrkan för några år sedan och det återkommer nu inom EFK.
Antropologin, alltså människosynen, har ett entydigt kristet svar. Alla människor är skapade av Gud och älskade av Gud. Vi är också alla syndare med samma behov av frälsning. Och vi kallas alla att genom tron på Jesus Kristus få bli Guds barn.
Men vårt människovärde löser inte den etiska frågan om hur vi ska leva eller vad den kristna kyrkan ska välsigna. Ur det faktum att jag har värdighet som människa följer inte att allt jag vill eller allt jag gör därmed är rätt. De etiska frågorna måste få ett eget samtal – precis som frågan om vad Gud vill välsigna.
Vidare behöver vi inte bara göra en distinktion mellan människosyn och etik, vi behöver också konsekvens i samtalet. Om vi säger ja till samkönad vigsel utifrån alla människors lika värde, då kan vi inte samtidigt säga att det får finnas olika uppfattningar i församlingen i frågan. En kristen församling kan ju inte tillåta uppfattningen att vissa människor har ett lägre värde än andra.
Den som argumenterar för samkönade relationer utifrån allas lika värde bör också i konsekvensens namn kräva att de som har den klassiskt kristna synen på äktenskapet ska köras ut ur församlingen.
Om man inte är beredd att göra det visar man att man vet att frågan inte handlar om människovärdet utan om något annat. Och då är det detta andra som vi måste tala om.
Grundperspektivet i kristen tro utgår inte från vem jag är eller vad jag vill, utan från vem Gud är, vad han vill med mitt liv och hur han har kommunicerat det till oss i Bibelns texter och genom Jesus Kristus. Det är samtalet vi behöver föra i församlingen.