Den senaste månaden har Svenska kyrkan fått två nya biskopar, Marika Markovits i Linköpings stift och Erik Eckerdal i Visby stift. Nya andliga ledare i svensk kristenhet ska vi ta emot med förbön för dem och deras viktiga uppdrag.
Det hör till i Svenska kyrkan att en biskop i samband med vigningen väljer ett valspråk för ämbetet. Valspråket skrivs sedan in i biskopsvapnet, den symbolfyllda sköld som varje biskop, tillsammans med en heraldiker, skapar och som exempelvis pryder framtida herdabrev.
Biskopen i Linköping har valt ordspråket: ”Fatta mod, ge världen liv.” Härligt! Orden är en kombination av ett ord från Gamla testamentet, Psaltaren 27:14, och ett ord från Nya testamentet, Johannesevangeliet 6:33.
I Dagen får biskopen frågan om hur valspråket ska användas:
– Jag tror att det kommer att vara en vägledning för mitt uppdrag som biskop i Linköpings stift. Jag vill att människor ska uppfatta att jag stöttar dem i att fatta mod, att människor ska tro på sig själva. Som kristen och biskop i kyrkan är också målet att världen ska leva, att vi skapar en hållbar värld.
Uttydningen av valspråket väcker en del frågor.
Är kyrkans uppdrag att få människor att tro på sig själva? Orden i Psaltaren 27:14 lyder: ”Hoppas på Herren! Var stark, fatta mod och hoppas på Herren!” (B2000). Modet kommer från tro på Herren.
Är kyrkans uppdrag ”en hållbar värld”? Orden i Johannes 6:33 kommer efter brödundret, när människor söker mer fysiskt bröd från Jesus. Han svarar då: ”Arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er” (6:27). Och texten fortsätter: ”’Guds bröd är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ Då sade de till honom: ’Herre, ge oss alltid det brödet!’ Jesus svarade: ’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta’” (6:33–35).
Det bröd som ger världen liv är Jesus.
Visst går det att göra snälla tolkningar av biskopens ord: ”Om vi hoppas på Herren gör det på sikt något positivt med oss själva.” Men om det är budskapet, behöver det väl formuleras? Vi ska självklart inte spela ut omsorg om människans kropp mot omsorg om människans själ – som om de stod i motsats till varandra. Det gör de absolut inte.
Men visst finns det en kontrast mellan Jesu ord om vi läser dem i deras sammanhang och hur biskopen använder dem? Jesus talar inte om en hållbar värld, utan om det eviga livet.
Det här utmanar alla oss som predikar och kommunicerar kristen tro. Vi kan lätt låta enskilda ord och uttryck i Bibeln bli bekräftelser på tankar i tiden – eller tankar hos oss själva – samtidigt som vi låter texternas budskap som helhet träda i bakgrunden.
Vi lever i en kultur som har avvisat den kristna tron och nu försöker ersätta den med sekulär humanism. ”Gud finns inte, det enda verkliga är här och nu.” Samtidigt vill vår kultur fortfarande värna människan. Den tanken har sina rötter i kristen tro och den höga synen på människan och på etiken som följer av att vi är skapade av en helig och god Gud, skapade till hans avbild.
Sekulär humanism har helt enkelt valt att behålla delar av den kristna människosynen och etiken trots att man radikalt förnekar deras grund: Guds existens och människan som Guds avbild.
I en sådan kultur frestas vi som kristna att anta liknande perspektiv. Den här världen får prioritet över den kommande världen och människans känsla får prioritet över Guds vilja. Här riskerar vi att devalvera den kristna tron till en religiös variant av sekulär humanism, med människan i centrum och med målet att förbättra människoriket.