För en månad sedan fick den kändis­profilerade Hillsong­pastorn Carl Lentz lämna ledarskapet i sin församling i New York på grund av personlig omoral. Episoden är sorglig på så många sätt; samtidigt behöver vi lära av den.

En viktig lärdom är vikten av att tyda de varningsklockor som med facit i hand borde ha lett ledarskapet att agera långt tidigare. Utan att ha full insyn i allt som skett tycks i efterhand orsakerna till fallet ha varit omfattande och tecknen tydliga.  

New York Times kunde i helgen rapportera från det interna möte där Hillsongs grundare Brian Houston berättade om den samlade problematiken som gjorde det omöjligt för Lentz att fortsätta. Man kan konstatera att det fanns fler skäl än otrohet som låg till grund för beslutet, bland annat brutna förtroenden och en ifrågasatt ledarstil.

Houstons kritik var mycket skarp för att gälla en pastor som tills helt nyligen var Hillsong­rörelsens kanske främsta affischnamn i USA. Han omtalades som artisten Justin Biebers ”andra pappa”, han bar coola, mycket dyra kläder och klockor, drack shots på hippa barer och syntes oftare i kändiskretsar än i gudstjänstgemenskapen.

Men så här i efterhand – borde inte detta tvärtom ha lett till slutsatsen att Lentz var tämligen olämplig att representera en kristen rörelse?

Vissa predikanter har en tendens att återkomma till teman som de själva har problem med. Carl Lentz sista webbsända predikan innan han åkte ut hade intressant nog ett fokus på Andens frukter, där talaren medgav att hans egen frukt inte nådde upp till Guds måttstock.

Paulus beskriver i texten vikten av att undvika köttets gärningar – otukt, lösaktighet, gräl, avgudadyrkan med mera. En maning som på något sätt måste ha genljudit även inom predikanten själv.

New York Times skriver att Hillsong­kulturen ”erbjuder storstadskristna en religiös miljö som inte krockar med deras övriga liv”. Orden ska inte tas som hela sanningen om vare sig Hillsong – som har varit och är till stor välsignelse för kristenheten – eller andra församlingar. Men varje kristen rörelse löper risken att hamna i sådana mönster av sekulär anpassning, oavsett vilken teologisk eller kulturell strömning den tillhör. 

Man kan ha en förkunnelse fylld av sin traditions religiösa språk, men om den åtföljs av ett ursäktande av köttets gärningar, och om Andens frukter är sällsynta – då bör vi lyssna till den inre röst som säger att något nog är allvarligt fel.

New York Times-artikeln avslutas med att en av församlingens pastorer förklarar att en av deras generaler nu fallit: ”Men vi har en kung, och hans namn är Jesus.” 

Det är naturligtvis fina ord, men de uttalas samtidigt mot bakgrund av en oförmåga att hantera en pastor som nådde ut och berörde många, men också allt för ofta tycks ha satt ljuset på sig själv i stället för på Kungen.

Ingen som vill vara en kristen ledare kan odla en egofokuserad sida av sin personlighet i stället för att bygga den ödmjukhet som kanske inte ger lika många likes på Instagram, men som däremot bygger den Kristuslikhet som väcker förtroende i längden.

Alla kristna grupper bör lära av detta för att vi ska slippa framtida skandaler som skadar förtroendet för hela den kristna kyrkan. Ett viktigt sätt är att stå emot lockelsen att upphöja ledare, och snarare fokusera på att upphöja Kristus. En kristen ledare bör lysa mindre av samtidens kultur och mer av Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Vi behöver fler ledare av Johannes döparens typ – sådana som säger: ”Han måste bli större, och jag mindre.”