Från hyllad hjältinna till samhällsparasit, från viktig grundpelare till ömkligt mobbningsoffer i arbetarrörelsen. Hur kunde en av partiets viktigaste basgrupper – de lågutbildade och hemmavarande kvinnorna – råka så illa ut?

Många av socialdemokratins främsta har hyllat sina mödrar, lyft fram dem som föredömen och inspiratörer, som stolta och självständiga, med starkt engagemang i kampen för drägliga levnadsförhållanden. Alltjämt är de lågutbildade kvinnorna en viktig väljargrupp för socialdemokratin, men vilket tack får de?

Knappast något, snarare motsatsen – förakt i stället för uppskattning.

Kampen mot familjen har pågått i decennier, och den lämnar politikerna ingen ro. Familjerna ska kontrolleras och styras, och framför allt är det kvinnorna som ska angripas. Deras tid med barnen ska begränsas, deras inflytande ska minimeras. Orden mamma och pappa utmönstras systematiskt.

När nu ytterligare steg ska tas för att inskränka föräldrarnas rättigheter är det åter de lågutbildade kvinnorna som står i skottgluggen. Trots att nästan alla barn går i förskola föreslås nu från olika håll att insatser ska göras för att ytterligare minska barnens tid i hemmet. Ytterligare kvoteringar och uppsökande verksamhet föreslås. Föräldrarna ska inte själva få bestämma hur föräldraförsäkringen ska fördelas mellan dem. Kvinnors möjlighet att vårda och leva med det barn de burit under nio månader ska ytterligare begränsas.

I den nu aktuella attacken läggs ännu en skuld på de lågutbildade kvinnorna: de anses nu bära ansvar för de oroväckande låga kunskaperna i svenska bland barn till nyanlända. Obligatorisk förskola anges som lösningen av en utredning, ledd av en liberal, som inte verkar ha brytt sig om att studera verkligheten i de områden där språkproblemen blivit alltmer påtagliga.

En generell åtgärd, minskad föräldrarätt, är den lösning som beställs i direktiven och som också levereras.

Men ute i kommunerna inser man att detta inte är en lösning. Problemet med dålig kunskap i svenska har vuxit i takt med framväxten av områden där svenska inte längre är huvudspråk. I sådana områden, där många barn inte har svenska som modersmål, kommer svenska inte att talas på förskolorna, inte av barnen och kanske inte heller av personalen.

Det är ett problem som inte uppmärksammas av utredningen men som kommunerna förstår.

Vi har därför nu sett de första tecknen på att barn ska kvoteras till förskolan, utifrån etnisk bakgrund. Föräldrar ska inte längre kunna välja förskola, och inte heller utan vidare byta förskola i till exempel Karlskoga, vilket Världen idag uppmärksammat (10/12). Det understryker hur oerhört viktigt det är att ta strid för och slå vakt om föräldrarätten. När den är upphävd, eller rejält inskränkt, är det staten och inte föräldrarna som bestämmer över barnens tillvaro.

Var finns oppositionen i denna centrala fråga? Var finns kristdemokraterna som alltid betonat familjens och föräldrarnas betydelse? Partierna verkar främst upptagna med att positionera sig för att kunna komma ifråga för ett regeringsinnehav i framtiden. Då gäller det att agera så att man inte stöter bort eventuella stödpartier, vilket innebär att regeringsmaktens innehåll med små förändringar blir konstant, oavsett vem som regerar.

Förskolan som förmedlare av god svenska fungerar endast om svenska är huvudspråket bland barn och personal. I annat fall blir den en befästare av dålig svenska. Det kan inte lösas genom att tvinga föräldrar att placera sina barn i miljöer som de inte upplever som bra för barnen.