Vad händer när folket i världens ensammaste land – individualismens Sverige – ska fira sin första jul med corona? 

Svar: Vi blir ännu ensammare! 

Den del av ensamheten som inte beror på corona har vi själva orsakat. Vi har bäddat för den genom att rösta fram politiska partier som med social ingenjörskonst och helt medvetet brutit ner den starkaste länken för gemenskap i vårt samhälle: familjen. 

En nyckel i strategin var att göra människor oberoende av varandra. Ekonomiska band mellan makar klipptes effektivt av då sambeskattningen skrotades. I stället infördes individuella lösningar och generella bidrag från statsmakten. På så vis minskade beroendet av varandra inom familjen och ett annat beroende ökade – det till statsmakten. 

Det nya (och i hög grad S-märkta) samhällsprojektet skulle även komma att påverka banden mellan barn och föräldrar. ”Dagis åt alla” var ledordet och ekonomisk styrning och socialt tryck avgörande styrmedel. Maxtaxa och allmän, gratis förskola från fyra års ålder skulle effektivt komma att minska den tid som även mindre barn tillbringar med sina föräldrar i vaket tillstånd. 

Också i andra änden – i relationen till de äldre – har individualism och socialistisk familjepolitik satt starka avtryck. 

Att goda äldreboenden tar ansvar för den praktiska omsorgen om våra gamla är för många av oss numera en självklarhet. Men i verkligheten har även den sociala sidan av äldreomsorgen ibland lagts ut på entreprenad. Hur ofta hör man inte berättelser om gamla som blivit sittande på äldreboenden med en känsla av övergivenhet? Besöken från barn och barnbarn är högst sporadiska. 

Självklart kan all samhällsservice – den som vi tar för given – tjäna ett syfte och självklart har vår samhällsmodell viktiga förtjänster. Men faktum kvarstår: den har bidragit till skapandet av världens ensammaste folk. 

Orsaken är så klart inte bara politisk. Hela vår sekulära kultur har bidragit, där ideal som otrohet och individuellt oberoende uppmuntras i filmer och litteratur. Förlorare är ofta familjeband och nära gemenskap. Lägg därtill materialismen som fått oss att värdera yta och dödliga ting framför varma och uthålliga rela­tioner. 

Ingen statsmakt, inget välfärdssystem tog ansvar för den familj vi brukar kalla ”den heliga”. Julens evan­gelium handlar ju om Josef, Maria och ett litet barn på väg att födas. De hade allt gemensamt och var hänvisade till varandra, ekonomiskt och socialt. 

Men de var inte ensamma. 

Och i deras lilla gemenskap vårdades den som skulle bli lösningen på världens stora problem – och på den globala pandemi som dödade varenda människa på jorden – synden. 

Barnet som skulle födas var Guds Son, och efter sin ställföreträdande död på ett kors, 33 år gammal, skulle han erbjuda ett universellt vaccin som innebar frihet från synden och evigt liv för alla som tog emot det.

Hans födelse var början på slutet av all ensamhet. Han föddes som ”Immanuel”, vilket betyder ”Gud med oss”, och han erbjuder i dag personlig relation med var och en som öppnar sitt liv för honom. Han kan hittas med en enkel bön från hjärtat och i världens mest sålda bok genom tiderna, Bibeln.

Om du redan bekänner dig till honom, om du följer den Jesus som föddes i Betlehem men som nu sitter på högra sidan om Guds tron i den himmelska världen, har du en nyckelroll i dessa dagar. Sprid den kärlek som julens evangelium handlar om, och prata öppet om det ”vaccin” som finns tillgängligt för alla människor, som är gratis, har livslång verkan och är garanterat fritt från varje biverkning.

Och fundera samtidigt en stund på hur du – inom ramen för gällande restriktioner – kan rädda någon från påtvingad ensamhet denna julhelg.