”Den stora oredan” var en period i början av 1600-talet där den ryska staten fallit sönder och ingenting fungerade. I dag finns liknande tecken i Sverige, och så här knappt tre månader före valet faller en stor del av ansvaret på regeringen. Årets valdebatt bör till stor del handla om samhällskontraktet.

Förra veckan var mycket rörig i riksdagen, och den här veckan verkar inte bli bättre. Normala valår brukar man försöka stänga riksdagen så städat som möjligt, med vårbudget och de sista besluten tagna i saklig ordning så att politikerna därpå kan vässa argumenten inför valrörelsen.

I år är läget ett annat.

I dag röstar riksdagen – kanske! – igenom årets vårbudget och de framtida pensionerna. Men precis som så många andra gånger de senaste fyra åren är det i skrivande stund helt osäkert hur frågan faktiskt kommer att avgöras. Alla parter skyller oredan på varandra, men det måste samtidigt understrykas att när en regering inte lyckas bygga en stabil majoritet i riksdagen kan politiken bli just så här snärjig och oförutsägbar.

En viktig lärdom från de senaste dagarna är dock att Centern nu har bundit sig hårt vid den socialdemokratiska masten. Det är viktig väljarinformation inför september.

En annan process som har blivit mer komplicerad än förväntat är Sveriges Natoansökan. Även här borde både regeringen och Natohögkvarteret ha sett risken att Turkiet skulle ställa till med problem. Just nu ser det dock ut som att S-regeringen böjer sig för de flesta av den hårdföre Erdogans krav, och det är inte vackert för en regering som annars talar sig så varm för demokratiska värden.

Den konkreta oreda som syns allra mest just nu är dock de kaotiska scenerna på Arlanda. Ibland har polisen fått stänga av trafiken, ibland har tågen slutat stanna vid utrikesterminalen för att i någon mån hejda den absurda trängseln. Kaoset beror på en synnerligen dålig planering från flera instanser, men det yttersta ansvaret faller även här på regeringen. 

Helgens extrema folkmängder på Arlanda kan för övrigt också jämföras med hur samma flygplats ganska nyligen var i princip helt tom. Smittotal och dödstal är visserligen lägre nu än tidigare, men statistiken för folksamlingar har pendlat långt vildare än coronastatistiken. Sverige tycks ha mycket svårt att hitta en sund balans, och då blir det sådana här svängningar mellan osunda extremlägen.   

Oredan på Arlanda är trots allt ett hanterbart hinder i svenskarnas semesterresande. Värre är det med de blodiga våldsdåden på svenska gator och torg. Denna dödliga våg har blivit en ny vardag i Sverige, och 2022 verkar bli det värsta året i modern tid, både när det gäller antal skjutningar och antalet dödsfall. Utvecklingen illustrerar ett samhälle i sönderfall. 

En huvudanledning till att Socialdemokraterna kunde vinna val efter val under 1900-talet var att väljarna uppfattade partiet som en garant för att samhällsapparaten fungerade. I dag är verkligheten annorlunda. Helt annorlunda. Morgan Johansson lyckades visserligen överleva förra veckans misstroendevotum, men snart är det väljarnas tur att utvärdera den förda politiken.

Det stora regeringspartiet har redan arbetat fram argument och strategier inför årets valkampanj, men läget är inte som det en gång var. En regering förtjänar beröm när den lyckas hålla samman landet och styra samhället på en hållbar väg framåt. Men när kaoset i politiken speglar det kaotiska läget i resten av samhället är det tid att hålla den ansvarig som ansvarig står.

Den diskussionen behöver vara en central del av debatten fram till valet i september.