Historien ger flera exempel på när allvarliga varningar har ropats från hustaken, men där en kollektiv dövhet ändå har hållit sanningen borta, varpå samhällen har kunnat fortsätta på en destruktiv väg. Dödshjälp är en fråga som i vår tid tyvärr tycks luta åt det hållet. Saklig information är därför av stor vikt. Gamla testamentets profeter gavs uppdraget att förkunna sanningen även när folket och makthavarna inte ville lyssna. Därför behöver vi fortsätta att ge fakta och perspektiv i en tid när dödens kultur vill breda ut sig över västvärlden.  

Nederländernas och Belgiens modeller har fått så negativa konsekvenser att svenska förespråkare har slutat använda dem i sin argumentation. Kanada skulle istället bli det nya exemplet för modern dödshjälp som den yttersta friheten. Men resultaten har blivit katastrofala. Cambridge University publicerade härom veckan en ny analys av Kanadas dödshjälpsystem. Författarna finner anledning till stark oro för hur Kanadas MAiD (Medical Assistance in Dying) har utvecklats sedan starten 2016. När landets Högsta domstol godkände införandet av dödshjälp tänkte de sig åtgärden som ett ovanligt undantag. Men verkligheten har blivit en helt annan. De fall som Cambridge-artikeln tar upp visar en ”oroande normalisering av MAiD som ’standardbehandling’ för många sorters lidande, inklusive lidande som orsakats eller ökats av socioekonomiska faktorer”. Patienter ges numera dödshjälp på grund av hemlöshet, fattigdom eller för att slippa bli en börda för anhöriga.

När krav väcks på dödshjälp pekar erfarenheterna på ett slutmål i form av fri dödshjälp, av vilka skäl som helst. Dessa erfarenheter kommer dels från de länder som redan infört olika system för dödshjälp, men också från en annan medicinsk-etisk fråga, i andra änden av livet. Även aborter skulle vid införandet endast vara ett sällsynt undantag. Men ingen kan förneka att inställningen i Sverige blev den motsatta: en sund problematisering av aborter accepteras inte, och vårdpersonal tillåts inte åberopa samvetsskäl för att avstå. Inget pekar på en annan utgång om dödshjälp skulle bli verklighet i vårt land. 

Cambridgeförfattarna noterar också att det finns stora pengar att spara för regeringar och vårdinrättningar som kan slippa långvariga patienter genom att erbjuda en snabb utväg, vilket beskrivs som en snarast ”pervers uppmuntran till att slippa hantera sådana brister i sjukvården som skulle kunna ge skydd mot ogenomtänkt och orättfärdig död”.

Debatten i de länder som infört dödshjälp har innehållit alltför litet av saklig och etiskt övervägd diskussion. Betydligt vanligare är känsloargument och fromma förhoppningar att man ska kunna kontrollera den ande man släpper ur flaskan. Samma sak hörs från dödshjälpens förespråkare i Sverige. Men verkligheten, både från tidigare epoker och vår egen tid talar ett entydigt språk. Att öppna dödshjälpdörren på glänt leder undantagslöst till ett sluttande plan, där patientgrupper och accepterade anledningar till dödshjälp ständigt utökas.

Det liberala Kanada är likt Sverige på många sätt, och den negativa spiralen ner i dödens kultur påminner oss om att det enda långsiktigt hållbara alternativet för sjukvården är att hålla fast vid samma etik som den haft sedan läkekonstens fader Hippokrates: Vårdens uppdrag ska även fortsättningsvis vara att ibland bota, ofta lindra och alltid trösta. Men aldrig ge en patient dödligt gift, även om den ber om det. Den senare dörren behöver lagstiftaren hålla fortsatt låst, om vi ska bevara ett civiliserat samhälle.