De flesta tänkte nog att Amineh Kakabaveh var förvisad till politikens bakgård för gott när hon uteslöts ur Vänsterpartiet sommaren 2019. Men i stället har hon använt sin unika riksdagsposition som ensam vågmästare till att utöva maximal påtryckning på Socialdemokraterna. Nästa vecka står regeringen Andersson inför mandatperiodens sista stora utmaning när de ska försöka förmå den politiska vilden att släppa igenom regeringens vårbudget.

Men hur man än ser på den politiska röra Kakabaveh skapar och hur mycket man än ogillar hennes radikala marxism, måste det samtidigt medges att hon har en moralisk poäng i fråga om Turkiet och kurderna.

Socialdemokraterna har denna vår genomgått en säkerhetspolitisk metamorfos. Från ett grundmurat nej till Nato vände partiet på kort tid till ett ja. Den nya inställningen är så entydig att regeringen varit redo att sträcka sig ganska långt i kompromisser gentemot Turkiet för att landet ska avstå från den vetorätt mot ett svenskt medlemskap som alla medlemsländer äger, men som endast Turkiet har ställt skarpa krav för att släppa.

Turkiet leds av en islamistisk och nationalistisk regering med den totalitäre Tayyip Erdogan i spetsen. Demokratiska fri- och rättigheter har kringskurits och religiösa och nationella minoriteter lever under svåra omständigheter, medan islam har fått en allt starkare position i det tidigare uttalat sekulära muslimlandet. De senaste åren har relationen till västvärlden och Israel också stadigt försämrats. Alla dessa bitar bör vägas in när man förhåller sig till den turkiska staten.

USA, Frankrike, Tyskland och andra starka Natoländer stoppade 2019 sin vapenexport till Turkiet som svar på landets invasion av kurddominerade områden i norra Syrien, och turkarna har sedan dess svängt över till att börja importera vapen från det forna kommunistblocket. När Turkiet nu ställer krav på svenska vapenleveranser är det värt att notera att det inte är någon självklarhet ens inom Nato att exportera vapen till Turkiet.  

Turkiet kräver också att Sverige ska distansera sig från i princip alla kurdiska grupper, även fredliga sådana. Även här finns det goda skäl för Sverige att inte lägga sig platt för kraven. En ny rapport från den kristna tankesmedjan Sallux visar hur Turkiet de senaste åren har attackerat kurdiska områden inte bara i det egna landet och i Syrien, utan även i Irak.

I samband med att president Erdogan gjorde om Hagia Sofia – en gång världens största kyrka – till moské förklarade han också att detta var ett steg på vägen till att ”återge friheten till al-Aqsa”, det vill säga göra slut på Israels kontroll över Tempelberget. Turkiets politiska och militära vägval strider mot grundläggande demokratiska och moraliska principer, och det är något vi behöver väga in i pågående förhandlingar. 

Om en person är medlem i en förening där man börjar bli oenig med övriga medlemmar i grundläggande frågor, är det i normalfallet bäst att gå skilda vägar. När Turkiet drar åt ett så annorlunda håll än andra Natoländer är det heller inte självklart att de måste kvarstå i militäralliansen, även om ett Turkiet i allians med Ryssland vore fasansfullt.

Detta är inte primärt en fråga för Sverige att hantera, men den visar att Turkiet inte är ett Natoland bland andra.

Amineh Kakabaveh må orsaka praktiska bekymmer i riksdag och regering. Men hon utgör samtidigt en nyttig moralisk nagel i regeringens öga. I förhandlingarna med Turkiet bör Sverige inte agera kortsiktigt och böja sig för orättfärdiga krav, utan fatta våra säkerhetspolitiska beslut på moralisk och rationell grund.