Inkarnationens stora högtid närmar sig. Inkarnation betyder ju ”kommen i köttet”, och just detta är vad som står i centrum av julens mysterium: Gud själv blir en människa av kött och blod; den evige tar sin boning ibland oss.

Eller med den nicaenska trosbekännelsens ord: Jesus, Guds son, ”har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”.

Vad kan detta ha för betydelse för oss? På den frågan finns det många olika svar. Ett av de mest grundläggande har med identifikation att göra. När Gud blir en människa som du och jag identifierar han sig helt enkelt med sina avbilder på jorden. Han bekräftar den unika status vi har i Guds skapelse, och han kommer oss till mötes på ett sätt som ingen av oss hade kunnat begära.

Inkarnationen är helt enkelt en överraskning, en orimlighet. Men trots detta har den blivit förutsagd genom hela Skriften. ”Se, jungfrun ska bli havande och föda en son”, säger profeten Jesaja på 700-talet före Kristus, ”och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14). Immanuel är hebreiska för ”Gud med oss”.

Inkarnationen står alltså för identifikation, och för att Herren bekräftar det unika med oss var och en. Men inkarnationen är också förutsättningen för din och min frälsning – för räddningen undan syndens makt. ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt”, skriver Paulus (Gal 4:4–5).

Jesus är helt enkelt den enda människa som har levat i den här världen utan att falla i synd. Därmed är han också den enda människa som den onde inte har någon hållhake på. ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv” (Hebr 2:14–15).

Genom att Gud har blivit människa kan man säga att han spränger hela systemet inifrån. Kallelsen till helighet och renhet kvarstår, men som Guds son träder Jesus in och uppfyller denna i vårt ställe. ”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden” (Rom 8:3).

Inkarnationen är en förutsättning för Guds frälsning. Men den ger oss också en modell för varje troendes helgelse. När vi ser på Jesus ser vi nämligen hur vi alla borde tänka, tala, handla och prioritera. Guds inkarnerade son är den fullkomliga modellen för ett liv efter Guds vilja.

Och när vi lever i gemenskap med honom blir vi förvandlade ”till en och samma bild”; vi blir återförda till vår ursprungliga gudsavbildlighet, ”från härlighet till härlighet”.

För att denna ekvation ska gå ihop behöver även den helige Ande finnas med i bilden. Det är Anden som helgar oss, och det är bara han som kan förvandla oss på insidan. Men även för människor som inte tror kan Jesus få fungera som exempel. Den väg som han förkroppsligar är en försoningens och tjänandets väg, som överallt har makt att lösa upp de knutar som synden och egoismen ger upphov till.

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”, skriver Paulus (Fil 2:6; B2000).

När vi på liknande sätt är beredda att gå varandra till mötes – i våra nära relationer såväl som i konflikter mellan folk och länder – kan det förunderliga ske: tidigare låsningar förlorar sin makt; Jesus blir en vägvisare till ett nytt sätt att agera.

Sammanfattningsvis är det inte någon liten sak som vi ska fira under juldagarna. Att Gud har blivit människa är förvisso stort nog. Att han samtidigt öppnar vägen till frälsning, till helgelse och till en upprättelse av våra nära relationer, är inget mindre än fantastiskt.

Tack, gode Gud, för inkarnationens mysterium!