Partiledartal är ofta ganska förutsägbara tillställningar. Med vissa variationer ritar de vanligtvis ut en fortsatt bana på den sekulär­individualistiska motorväg som blivit Sveriges bärande statsideologi sedan åtminstone ett halvsekel. Ulf Kristerssons jultal visade dock något så ovanligt som en statsministerkandidat som greppade i rodret i avsikt att vända på skutan. Det var ett tal som faktiskt gav framtidshopp för landet.

Julen är en högtid där familjen och traditionen står i fokus. Det gäller den nutida familjen som är tänkt att samlas och dela julglädje. Men det gäller också den heliga familjen vid krubban i Betlehem, och där herdar och vise män samlades för att hylla det nyfödda barnet som kommit för att upprätta relationen mellan Gud och människa och ge frid på jorden.

Visst ser vi samtidigt en verklighet där många familjer upplever konflikter i stället för gemenskap, och där nyhetsbilder kommer att berätta om krig i stället för julefrid. Men likafullt återkommer vår kultur ständigt till denna idealbild av den harmoniska familjen som delar sann gemenskap. Det verkar vara detta vi innerst inne söker.

Här ligger en paradox, eftersom Sverige har format en extremt individualistisk kultur, där religion, familj och traditioner beskrivits som fjättrande, förtryckande bojor på den individ vars främsta mål antas vara att bryta sig loss från alla band. Samtidigt vet vi att ingen människa är en ö, att vi trots allt mår bättre tillsammans.

Det var just den tråden som Ulf Kristersson tog fasta på i sitt jultal. Sin vision för landet hämtade han ur den idétradition som Moderaterna kallar liberalkonservatism – en inte helt självklar mix av delvis motsatta ideologier, som för flera moderatledare i praktiken bara har blivit en annan variant av liberalism.

Kristersson förklarade att hans parti nu påbörjar arbetet med ett nytt idéprogram, och den riktning han stakade ut hämtar snarare sin inspiration ur konservativa värden. Det är högst välkommet.

I World Values Survey utmärker sig Sverige som landet med världens starkaste betoning på självförverkligande. Men denna ideologi har samtidigt isolerat oss från varandra och skapat en bedövande ensamhet och hopplöshet hos människor. Kristersson valde nu att utmana denna svenska överideologi. Människor är inte atomer, förklarade han, och fortsatte: ”Självförverkligande sker i samspel med andra.”

Exakt så är det.  

I Almedalen i somras lyssnade jag till civilminister Ardalan Shekarabi (S), som stolt förkunnade att Sverige leds av stats­individualismen, och all politik ska därför styras utifrån denna. Kristerssons jultal tog också upp denna ideologi, men i en mycket nyktrare analys. Stats­individualismen har inte gett den sanna friheten; i stället har brutit ner den gemenskap som är människans livsluft.

Moderatledaren fördjupade också sitt tal med insikten att vi nu står i en postsekulär tid, där ”människor i världens mest sekulariserade land vill tro på någonting, inte bara veta någonting”.

Nu tar politiken julledigt, men i januari ska riksdagen försöka välja en statsminister. Kanske får vi en sådan som insett att den sekulära individualismens frukt faktiskt inte bara varit god, och som är öppen för att lägga om kursen till ett samhälle där värden av gemenskap och tro åter skulle kunna sättas på kartan.

Julens budskap är en påminnelse till vårt förvirrade land att friheten inte ligger i att fortsätta fly bort från traditioner, familj och Gud. Det finns goda skäl för Sverige att i stället vända blicken mot det stall där Jesus föddes till världens räddning.

Stjärnan från Betlehem leder ju faktiskt ej bort, men hem.