Vreden har i rasande fart fortplantat sig över världen efter att amerikansk polis i slutet av maj misshandlade George Floyd till döds. Demonstrationer mot rasism har, alla coronarestriktioner till trots, samlat stora folkmassor. Ett brännande patos mot orättfärdighet har flammat upp – och det med all rätt.

En del av uttrycken för detta patos finns det dock anledning att reflektera över. I Bristol har en staty över Edward Colston rivits och slängts i floden och i London har borgmästaren beslutat om en ny utvärdering av plaketter, statyer och gatunamn. I Sverige har det höjts röster för att ta bort statyer av Carl von Linné.

Syftet är att rensa det offentliga rummet från gestalter och symboler för tidigare generationers rasism. Principiellt sett är det en ny omgång av debatten om huruvida Tintin ska få vara kvar på våra bibliotek.

Grundfrågan om rasism är en svart-vit fråga. Den har bara ett rätt svar: Rasism ska bekämpas i alla dess former. Alla människors värdighet måste försvaras.

Frågan om vad vi ska göra med avtryck från historien – i form av böcker eller statyer eller gatunamn – är däremot inte fullt så enkel. Historien blir inte annorlunda av att vi döljer den; den är vad den är. Bättre då att försöka förstå den och lära oss av den, så att framtiden blir annorlunda.

Strävan efter en absolut renhet på det här området är destruktiv.

För det första blir det ett sluttande plan, som inte har något slut förrän vi mörklagt hela vårt förflutna. Brittisk media rapporterar i dag att ett avsnitt av den berömda humorserien ”Pang i bygget” med John Cleese i huvudrollen inte längre ska visas. Samma sak gäller den klassiska filmen Borta med vinden.

Det är problematiskt att avkräva tidigare generationer att de ska leva upp till vår moralförståelse på ett par utvalda punkter. Det inte bara avskärmar oss från det goda som de, trots sina brister, åstadkom – det tvingar oss att sudda ut den historia vi själva kommer ur.

På sikt bådar det inte gott för oss själva heller. Vi kommer att suddas ut av den generation som följer efter oss.

För det andra bygger det på en orealistisk människosyn. Grundanalysen i den antirasistiska rörelsen utgår från en binär förståelse av mänskligheten som bestående av förtryckare – förtryckta, onda – goda, vita – svart, män – kvinnor, och så vidare. Men det är en förenkling av de problem vi människor brottas med.

Ta Edward Colston i Bristol, som jag nämnde inledningsvis. Han kunde bygga upp en förmögenhet på grund av slavhandeln, men det var inte därför man reste en staty över honom. Anledningen var att han använde sin förmögenhet, inte för självisk njutning, utan för att hjälpa stadens fattiga.

Var han ond eller god? Han var tveklöst moraliskt förblindad av sin samtid och bär ansvar för slaveriets ondska. Men är det allt som går att säga om Edward Colston?

Vi måste erkänna komplexiteten i den mänskliga existensen. Tänk på Millicent Fawcett, en av Englands främsta förkämpar för kvinnors rättigheter, som samtidigt stödde rasismen i Sydafrika. Så komplext är det: Du kan vara förtryckt och förtryckare samtidigt.

Poängen är inte att förmildra ansvaret för förtryck; det ska fördömas oavsett var det förekommer och vem som utövar det. Men vi behöver se verkligheten för att kunna motarbeta förtrycket, annars kommer vi på sikt bara ersätta ett förtryck med ett annat.

I den nödvändiga kampen mot rasism skulle vi behöva mer av den kristna trons realism, som ser varje människas ofattliga dyrbarhet och samtidigt hennes bråddjupa möjlighet till korruption.