På kort tid har två för svensk kristenhet omvälvande händelser ägt rum. Den ena när ledningen för Evangeliska frikyrkan (EFK) medvetet öppnade upp Guds församling för utlevd homosexualitet, den andra vid en konferens med pingstkarismatiska förtecken i Stockholm på det högst problematiska temat ”Jesus älskar hbtq”.
Låt mig börja med det sistnämnda, den hbtq-liberala konferens som ägde rum i Immanuelskyrkans lokaler i helgen. Om den i stället hade haft temat ”Jesus älskar hbtq-personer” så hade det fullt ut kunnat motiveras utifrån Bibeln. Gud älskar verkligen dessa människor.
Men när det gäller själva livsstilen definierar Bibeln den som synd, och hur Jesus ser på denna – såväl som all annan synd vi människor ägnar oss åt – är glasklart. Kampen mot synden kostade Guds Son livet, och när Jesus beskrivs i Skriften är det med orden: ”Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet …” (Hebr 1:9).
Konferensens arrangör utger sig för att vara bibeltroende men har, enligt hemsidan, som mål en världsvid kyrka som bejakar hbtq-filosofin.
Vilket bedrägeri. Ett sådant budskap strider inte bara mot Bibeln utan mot den etik som kristendomen stått för under 2 000 år. Man får verkligen hoppas att det extrema budskapet vid konferensen i Stockholm kan genomskådas av flertalet troende.
Desto allvarligare är Evangeliska frikyrkans nya rapport ”Helighet och barmhärtighet”, där rörelsens 250 församlingar uppmanas att öppna upp medlemskapet för personer i samkönade relationer. Detta samtidigt som rapporten medger att utlevd homosexualitet, enligt Bibeln, är synd. Om personer med sådan livsstil till äventyrs skulle önska stöd och förbön för att kunna bryta med nämnda livsstil, så bör församlingen dock inte erbjuda detta.
Ja, du läste rätt. Och bakom rapportens halsbrytande rekommendationer står även EFK:s yttersta ledning, de båda missionsdirektorerna.
EFK-rapportens författare har gjort sitt yttersta, under tre års arbete, för att hitta en ”radikal medelväg” som kan igenkännas av både liberala och bibeltroende. Trots det lyser något med sin frånvaro i rapporten: gudsfruktan. Har författarna verkligen ställt sig frågan: Vad tycker en helig Gud om det vi håller på med? Och vad händer om vi förlorar hans välbehag genom att köra över de ordningar han inrättat för sin församling? Det borde bekymra oss om något.
Nu behövs ett ramaskri från den breda EFK-rörelsen. Tiden för att lyssna in och vänta ut ”processen” är över. Rörelsens många kloka pastorer och församlingar behöver avvisa de problematiska delarna av rapporten och se till att den bibliska grunden säkerställs.
Om detta inte sker kan vi vänta oss ett exodus ur EFK, ett uttåg av församlingar som håller fast vid Kristus och Guds ord. Det har redan talats om en ny församlingsrörelse, där bibeltroende församlingar i EFK och från andra samfund möts under samma tak.
Det vore tragiskt om pastorer och församlingar valde att ligga lågt, att försiktigt anpassa sig efter ledningens nya signaler. I så fall väntar ett annat uttåg – ur församlingarna. Medlemmar som fruktar Gud vet att lite surdeg syrar hela degen, att medveten kompromiss med synden är förödande, och dessa kommer omöjligt kunna stå kvar i kompromissande församlingar.
Guds ord går nu fram likt ett tveeggat svärd i Sverige. Det tvingar oss alla, som troende och församlingar, att se över våra liv och att ta ställning för Gud och hans ord. Det kommer också att åtskilja och skapa helt nya gränslinjer.
Det kan bli smärtsamt, men det är också helt nödvändigt för att evangeliet ska kunna fortsätta vara en kraft till frälsning och hjälp för människor i vårt land.