Med brutal kraft bekräftas det åter igen att krigets första offer är sanningen. Vid torsdagens möte i Turkiet mellan Ukrainas och Rysslands utrikesministrar hävdade den senare, Sergej Lavrov, att Ryssland inte alls invaderat Ukraina. SVT:s Rysslandskorrespondent Bengt Sundström liknande det hela vid ”absurd teater”: Alla vet ju att Ryssland invaderat Ukraina.
Samma dag kom också nyheten om växande problem med sanningen i vårt eget land. Det handlar förvisso om problem av en lägre dignitet men grundproblemet är detsamma: Frågan om sanning och lögn. Riksrevisionens granskning tyder nämligen på att ”utgifterna för missbruk av lönegarantin i konkurser uppgår till 100-150 miljoner kronor per år”. Riksrevisionen rekommenderar därför att regeringen ser över hela lönegarantisystemet.
Detta är inte ett enstaka olycksfall i det annars välfungerande svenska samhällsbygget. Tvärtom, de senaste åren har larmrapporterna duggat tätt om många olika former av fusk med bidrag och stöd inom våra gemensamma välfärdssystem, liksom fusk vid högskoleprov och fusk vid körkortsprov.
Historiskt har svensk kultur präglats av en hög grad av tillit människor emellan och mellan medborgare och myndigheter. Behovet av kontroll har förstås, eftersom människan är som hon är, alltid funnits, men har kunnat ligga på en förhållandevis låg nivå. Så är inte fallet längre.
Bakgrunden till detta utgörs till en inte ringa del av den kristna trons starka prägling av det allmänna medvetandet, med kristendom i skolan, katekesundervisning av 10 Guds bud och, inte minst, levande och starka kristna gemenskaper där kristen tro också var en personlig och självupplevd verklighet. Det gör skillnad om man vet sig leva med Gud som publik till sitt liv.
Sekulariseringen under 1900-talet har inneburit att en kristen verklighetsförståelse gradvis har motats bort. I stället för en betoning av begrepp som Guds bud, samvetets röst, det oundvikliga ansvaret inför räkenskapens dag är det helt andra perspektiv som lyfts fram.
Under den första delen av 1900-talet blev värdenihilismen – det vill säga tanken att det inte finns några objektiva moraliska värden – på modet. Med filosofiprofessorn Axel Hägerström i spetsen hävdade man ”att allt dock blott är ett led i ett ändlöst sammanhang, där ingenting i och för sig är högre eller lägre” (Axel Hägerström, Om moraliska föreställningars sanning, utgiven 1911).
Under den andra delen av 1900-talet och in i vår tid har vi sedan sett en strid ström av varianter på det temat. Termerna har varierat, alltifrån postmodern relativism, konstruktivism och normkritik till en allenarådande betoning av individuellt självförverkligande. Ofta kombinerat med förakt för vår tidigare historia då vi gick omkring nedtyngda av ”Luther på axeln”.
I stor naivitet har man föreställt sig att man kan kapa rötterna till den tro som givit kulturen dess näring och ändå kunna behålla många av de goda frukter som kommer just från de rötterna.
I dag finns ett skriande behov av att myndigheter ska få rätt att samköra register och av ständigt nya och än mer detaljerade kontrollsystem på olika nivåer. Hela situationen riskerar att bli en nedåtgående spiral av ökat fusk som i sin tur kräver ökad kontroll, fram till den dag då hela systemet kärvar.
Men kontroll är inte den viktigaste responsen. Viktigare är frågan om samvetet, det personliga ansvaret och vad det innebär att leva sitt liv inför Guds ansikte. En nation klarar sig med färre kontroller och poliser om medborgarna har ett aktiverat samvete.