Ett nyckelord i kristen tro är gudsfruktan. Det är därför tråkigt att detta begrepp – att frukta Gud – i så hög grad har försvunnit ur våra dagars förkunnelse. Även i flera moderna bibelöversättningar lever ordet på undantag. Till och med den gedigna Svenska Folkbibeln har i sin senaste utgåva (2015) bytt ut ordet fruktan mot vördnad i flera fall.
Trots att motivet säkert är gott är detta en förlust, inte minst med tanke på att det som gudsfruktan representerar är under så hård attack i vår kultur.
Att frukta Gud är en stark förståelse av att Gud är helig, det vill säga fullkomligt ren och totalt okorrumperad. Att stå i hans närhet är omöjligt för oss människor i vårt syndiga tillstånd. Vi skulle förintas på ett ögonblick. Vår Gud är nämligen, enligt Skriften, en förtärande eld (Heb 12:29).
Detta sker bokstavligen på flera ställen i Bibeln där människor närmar sig Gud obetänksamt eller med fel motiv. I den första kristna församlingen kan vi läsa om hur Ananias och Safira faller ner döda efter att ha ljugit och försökt vilseleda om heliga ting.
Effekten är lika stark som om vi skulle lägga handen på en högspänningsledning eller kliva in i brasan på Valborgsmässoafton. Att frukta dessa saker är en överlevnadsfråga. Men om vi närmar oss el och eld på rätt sätt kan de utgöra stora tillgångar i tillvaron.
Gud betalade det allra högsta priset för att vi människor ska kunna njuta av allt det han är och har, för att vi ska ha en nära och intim relation med honom. Guds sons blod, det som han frivilligt offrade på korset, skapar helt nya förutsättningar för oss. Vi som var långt borta från Gud kan nu komma nära på grund av det blodet. Vi inbjuds faktiskt att – redan här i tiden – träda ända in i Guds absoluta närhet.
Att frukta Gud innebär förvisso att vörda den helige och allsmäktige Gud som skapat oss. Men gudsfruktan är också en förståelse av att synden är livsfarlig. Att frukta Herren är därför att fly det onda (Ords 3:7) – inte att balansera på gränsen eller försöka luckra upp Guds ord och hans bud.
Gudsfruktan innebär samtidigt en förståelse av att jag som människa är helt beroende av min Skapare och det ord som utgår ur hans mun. Det ordet – uttalat i tidernas begynnelse – uppehåller hela universum och får solen att gå upp varje morgon. Ytterst sett är gudsfruktan att förstå Guds natur, vem han är. Han ”umgås förtroligt med dem som fruktar honom” (Psalm 25:14). Och faktum är att Jesus Kristus själv är ”gudsfruktans hemlighet” (1 Tim 3:16).
Ord som helig och gudsfruktan går rakt emot det som odlas i vår tids sekulära kultur. När den kulturen hittar in i kyrkan blir förkunnelsen uddlös och meningslös. Men vår tids kultur kommer att haverera. I grunden.
Nu är absolut inte tid för Guds församling att göra sig av med gamla och besvärande ord som gudsfruktan – än mindre dess innebörd. Tvärtom, det är tid att predika gudsfruktan, att ta tillbaka begreppet och allt som det står för. Att frukta Gud och hans ord är något underbart. Det ”har löfte om liv både för den här tiden och den som kommer” (1 Tim 4:8).
I vår sena tid är gudsfruktan det enda som kan bevara församlingen från att bli bedragen av villfarelsens krafter. Det är inte en liten krydda som kan tillsättas utifrån behov och önskemål – det är själva grunden för kristen tro.
Guds församling i Sverige, nu gör vi revolution, en helighetsrevolution. Nu dammar vi av de gamla odödliga orden – helighet och gudsfruktan – och vänder åter till de källor som ger liv och som vår tid så desperat behöver.