Psaltaren 119 är inte bara Bibelns längsta kapitel. Det är också en på många sätt utmanande text om Guds lag, torah. ”Jag har min glädje i dina bud, som jag älskar”, skriver psalmisten (v 47). Och: ”Alla dina bud är sanning” (v 86).

För att göra dessa ord rättvisa behöver vi ha klart för oss att ”buden” inte bara syftar på de bud och förbud som står att finna i de fem Moseböckerna – utan på hela Gamla testamentets undervisning. Med ett modernare språkbruk skulle man därför kunna säga att psalmisten ger sin hyllning till Guds ord – alltså till hela Guds uppenbarelse om sig själv och sin heliga vilja.

Även med denna förståelse finns det förstås något utmanande i psalmistens formuleringar. Särskilt när vi kommer till de mer ”salta” aspekterna av Guds uppenbarelse. Det är trots allt inte ovanligt att Guds folk inför dessa har ett antal förbehåll och ursäkter. ”Jag skulle önska att Bibeln inte hade sagt si eller så, men nu står det ju på detta sätt och då måste vi väl gilla läget...”

Det är förstås naturligt att vi som kristna har favoritverser i Bibeln – och därmed också verser (och sanningar) som inte ligger oss lika varmt om hjärtat. Men samtidigt finns det skäl att vara uppmärksamma på detta fenomen. Särskilt om det är så att våra favoritverser alltid sammanfaller med de texter som bekräftar oss och stryker oss medhårs, medan våra ”gilla läget”-verser kommer från de texter som gör motsatsen: utmanar oss och kallar oss till omvändelse.

Till saken hör nämligen att Bibelns tuffaste sanningar i många fall är de allra viktigaste att lyssna till. Det är som Hebreerbrevets författare slår fast, i vad som sannolikt hör till Nya testamentets minst älskade texter: ”Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet, när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär” (12:5–6).

I Psaltaren 119 presenteras de som avfärdar Guds ords sanning med ett antal mycket osmickrande epitet. De kallas för övermodiga, förbannade, ogudaktiga, fräcka, svekfulla, med mera. De som däremot visar prov på kärlek och lydnad inför bibelordet beskrivs som saliga. Ja, faktum är att psalmisten går så långt som till att säga: ”Det gjorde mig gott att bli tillrättavisad, så att jag fick lära mig dina stadgar” (v 71; SFB98).

Denna hållning är inte bara förbehållen Gamla testamentets tankevärld. Gång på gång möter vi precis samma hållning till Guds uppenbarelse i Nya testamentet.

Tycker du att det är jobbigt med Gamla testamentets krigstexter? Aposteln Paulus talar om dessa som fullt rimliga företeelser, och konkluderar att ”det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss” (1 Kor 10:11; SFB98).

Tycker du att det är jobbigt med Bibelns tal om domen? Uppenbarelsebokens kristna längtar efter domens dag: ”Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?” (6:10).

Tycker du att det är jobbigt med Nya testamentets undervisning om den dubbla utgången? Paulus kan förvisso gråta över sina landsmän, som genom sin förnekelse har dömt sig till en evig åtskillnad från sin Skapare. Men för den skull ser han inga skäl att ifrågasätta rimligheten i vad som väntar: ”Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss” (2 Tess 1:6–7; SFB98).

Än en gång: Det är fullt naturligt att vi som kristna har favoritverser i Bibeln – och det är rimligt att exemplen ovan inte ingår i dessa. (De är inte heller mina favoritverser.) Men vi bör ändå vara på vår vakt, så att vi inte hamnar i ett läge där vi på sin höjd kan tänkas ”tolerera” Guds bud – när vi med psalmistens ord är kallade att älska dem.

För att kunna göra detta behöver vi förstås först ha fått en möjlighet att lära känna honom som är budens källa – nämligen Herren själv. Just detta är och förblir därför lösningen när vi ryggar tillbaka inför Bibelns mer svårsmälta delar. Den Gud som har skapat och frälst oss är värd både vår kärlek och vår lydnad!