För ett år sedan bildades ”The Higher Committee of Human Fraternity”. Initiativet kom från påven Franciscus och storimamen Ahmed al-Tayyeb, ledande auktoritet inom sunnitisk islam och verksam vid Al-Azharuniversitetet i Kairo.

Det engelska ordet fraternity betyder broderskap och kommittens syfte är att främja fred, tolerans och förståelse mellan människor som tillhör olika religiösa traditioner. I nuläget representerar kommitteen judar, kristna och muslimer, men man uttrycker en önskan om att inkludera många fler av världens religioner.

Att vi som mänsklighet lär oss att leva tillsammans i fred är självklart något behjärtansvärt. Samtidigt finns det ett grundläggande problem i det här initiativet, eftersom distinktionen mellan skapelse och frälsning är frånvarande.

Utifrån skapelsen är vi alla ett, skapade till Guds avbild och därför med samma status och värdighet. På det planet hör vi djupt samman som mänsklighet. Samma sak gäller synden. Vi har alla del av upproret mot Skaparen och utifrån oss själva har ingen av oss kvar gudskontakten. Också som syndare hör vi djupt samman som mänsklighet.

Frälsningen är universell i sitt erbjudande: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Erbjudandet är universellt, men måste tas emot. Det finns en skiljelinje mellan dem som ”tror på honom” och de som inte gör det. Mellan att vara ”i Kristus”, för att tala med Paulus ord, och att inte vara det.

Den distinktionen suddas ut allt mer i dag. Påven talar ofta om alla människor som Guds barn, trots att det är ett uttryck som i Nya testamentet enbart används om dem som tror på Jesus. Så är det också i en del protestantiska sammanhang där man tonar ner – eller helt förnekar – behovet av frälsning genom tro på Jesus.

”The Higher Committee of Human Fraternity” satsar stort på ett project som har namnet ”The Abrahamic Family House” i Abu Dhabi. Det är ett gigantiskt byggnadsprojekt som kommer bestå av en synagoga, en kyrka, en moské och ett anslutande studiecenter. Visionen är att det ska bli ett centrum för lärande, dialog och tillbedjan.

Många betraktare kommer självklart att tolka det som att judendom, kristendom och islam är tre likvärdiga sätt att få kontakt med Gud och tillbe honom – oberoende av hur du förhåller dig till Jesus.

I torsdags kallade påven och storimamen alla världens troende – vad man tror verkar således underordnat – till en gemensam bönedag. Världen idag rapporterade om bönedagen där man uppmanade till bön för mänskligheten i dessa svåra coronatider. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén svarade på kallelsen med en filmad bön på Twitter.

I biskopsskjorta och med en ikon av Jesus i bakgrunden ber ärkebiskopen en vacker bön för mänskligheten. Så den självklara förutsättningen är att hon gör det som kristen. Men det är ändå noterbart att bönen saknar det som utmärker kristen bön, nämligen att den sker i Jesu namn.

Här ställs det på sin spets: Hur kan en människa nalkas Gud? Hur kan vi komma till honom i bön och frimodigt förvänta oss respons? Och hur kan vi slutgiltigt närma oss Gud när våra dagar på jorden är slut? Ja, vems namn ska vi åberopa inför Gud?

Arbetet för fred och förståelse är viktigt i en värld som söndras av konflikter och oförsonlighet. Men det arbetet måste ske utan att de avgörande skillnaderna mellan religionerna slätas över, eller att sanningsfrågan om vem Jesus är förtigs, eller att det osynliggörs att det är skillnad mellan att be i Jesu namn jämfört med alla andra namn.