Dammet har lagt sig efter debatten om Svenska missions­rådet (SMR) och aborterna. Det mest synliga resultatet är att katolska kyrkans representant i rådet, biståndsorganet Caritas, hotat att lämna i protest mot abortskrivningen.

Till syvende och sist meddelade Caritas nyligen att man blir kvar i rådet. Detta efter att ha tilldelats ett eget tillägg i rådets jämställdhetspolicy, där Caritas reserverar sig mot den del av policyn som säger att ”tillgång till information om laglig abort” är exempel på ett område som är viktigt att arbeta med.

Vi som tillhör den evangeliska kristenheten och sitter med i rådet genom flera av våra viktigaste aktörer inom bistånd och mission, har med något enstaka undantag tigit oss igenom debatten. De få uttalanden vi gjort har närmast kunna uppfattas som ett försvar för aborterna.

Vad är det för fel med oss? Katolikerna fortsätter, så gott de kan, att hålla fanan högt för människolivet, men många av oss protestanter, vi som brukar kallas evangeliska kristna, tiger stilla. Eller ännu värre – byter sida och börjar försvara aborterna. Som tur är, ska dock sägas, finns det fortfarande några tydliga röster för de ofödda också i våra sammanhang.

När Världen idag hösten 2018 avslöjade den lilla formuleringen i SMR:s jäm­ställdhets­policy fick bland annat Sida frågan om missions­rådet verkligen var tvungna att ha en bejakande skrivning om abort i sin policy för att få del av statliga biståndsmedel. Svaret var nej.

Formuleringen i missionsrådets policy är således inte ett krav från statsmakten!

Ur kristen synpunkt är det oacceptabelt att 1,3 miljoner svenska barn aborterats sedan 1975. På den plats som skulle vara den allra tryggaste i hela världen – mammas mage – har de plötsligt avlivats. 

Vi kristna i Sverige brukar inte tveka att avföra dödsstraff som ondska, men här har vi det som är värre: Här talar vi om individer som inte gjort sig skyldiga till något ont, och definitivt inget kriminellt. Med bibliska termer skulle detta beskrivas som ”oskyldigt blod”, något som Gud alldeles särskilt värnar om.

Ett samhälle som genom tillåtande lagstiftning och genom att lämna kvinnor i sticket – utan att erbjuda verkliga alternativ till abort – har förklarat krig mot barnens skapare, mot Gud själv. 

I samhället har Gud satt församlingen, den kristna kyrkan, med uppdrag att vara en ”sanningens pelare och grundval”. I sanningens tjänst skulle kyrkan därför kräva att det samhälle som sanktionerat abortsystemet på allvar tar fram alternativ, verkliga möjligheter för kvinnor i trängda lägen att kunna behålla sitt barn. Antingen genom ekonomiskt och socialt stöd eller genom möjlighet till adoption. 

Detta borde rimligen också vara ledstjärnan för kristna biståndsaktörer i tredje världen. Självklart finns enskilda situationer i dessa länder där abort tycks vara enda lösningen. Men det kan aldrig få slå över i bejakande formuleringar om betydelsen av tillgång till abort. Låt oss på denna punkt lära av katolska kyrkan. 

Om vi kan ha en principiell hållning i andra människovärdesfrågor, till exempel i flyktingfrågan, måste det vara möjligt att ha en tydlig hållning också i abortfrågan.

Kära medsyskon i den evangeliska/protestantiska kyrkan: Det är dags att vi – också i detta avseende – står upp för det som finns på Guds hjärta. Och dit hör definitivt de ofödda barnen.

Frågan är förvisso både medicinsk och etisk, men kan också sägas vara en andlig fråga, ja, en väckelsefråga. Någon har sagt att om vi kristna inte står upp för att rädda fysiskt ofött liv så begränsar vi Guds möjligheter att kunna förlösa andligt liv och ge väckelse.

När den fria aborten kom på tal i Sverige i början av 1970-talet var alla kyrkor – inklusive de evangeliska – självklart emot idén. I dag har tidsandan slukat många av oss, ibland så till den grad att vi börjat kalla det onda gott och det goda ont.

Det är hög tid att vi protestanter (vi som finns i fria församlingar, traditionella frikyrkor och den lutherska kyrkan) vaknar till. Tiden då vi kan lämna walk-over i abortfrågan är över. Om katolska kyrkan kan ha en ryggrad i den här frågan så måste vi kunna ha det. 

Vi måste ta radikal ställning för livet. Allt annat vore en tragedi!