I en kommersialiserad och mediedriven tid råder förenklingar och polarisering. Högt röstläge, provocerande innehåll och ett råare och plumpare uttryckssätt genererar klick, intäkter och uppmärksamhet.

Som när Expressens kultursida på Norges nationaldag, med vad som knappast kan kallas intellektuell stimulans eller kulturell förfining, bidrog med artikeln ”Den norska flaggan hör hemma i röven”.

I torsdags menade Expressens kulturchef Victor Malm att ”Pingstkyrkans motstånd mot hbtq är en skam”. För Malm är ”de teologiska argumenten ovidkommande”. För mig som teolog är det lika meningsfullt som jag anar att litteraturvetaren Malm skulle tycka om synpunkter på skönlitteratur med utgångspunkten att ”språkliga argument är ovidkommande”.

I samklang med tidsandan ligger skam-argumentet högt på listan i Expressens uppgörelse: Pingstkyrkan ska skämmas! Varför? Jo, det går inte att respektera ”institutioner eller organisationer som utesluter eller på annat vis förtrampar hbtq-personer”. Det underförstådda antagandet är att just det sker i frikyrkan och i Pingst.

Här illustreras med önskvärd tydlighet att detta är frågor Malm inte vet tillräckligt om.

Alla människor, oberoende av identitet och läggning, är välkomna till församlingen. För den kristna kyrkan handlar det inte om vem som är älskad av Gud och inbjuden till Guds rike; det handlar om vad som är Guds vilja. Och det kan aldrig, för den som tror att livet är avsiktligt skapat, ses som en ovidkommande fråga.

Artikeln i Expressen visar att strategin att huka sig förbi frågorna om hbtq är en återvändsgränd. Debatten kommer inte att blåsa över, hur mycket vi än önskar ett annat fokus. Om vi som kristna inte preciserar vad vi tror och vad vi står för kommer debatten ensidigt att definieras av den sekulära kulturen.

Och där har sexualetiska frågor omdefinierats som människosynsfrågor, och kyrkan kommer därmed fortsatt att utsättas för anklagelser.

Den klassiskt kristna synen gör inte skillnad på människor. Vi är enligt evangeliet, för att citera den nyligen bortgångne teologen Timothy Keller, mer syndfulla och förstörda än vi någonsin vågat tro, men mer accepterade och älskade än vi någonsin vågat hoppas. Det gäller varje människa.

Däremot gör den kristna synen skillnad på olika sexuella handlingar och olika sexuella relationer – och där krockar klassisk kristen tro med den sekulära kulturen.

Det finns fördelar med en bredsidesattack som den från Malm i Expressen. För kristna sammanhang som ännu inte har påbörjat en mer grundlig process i frågorna är det förstås hög tid att göra det; ju förr desto bättre. Men det kommer inte att göra vare sig Malm eller andra röster i etablissemanget nöjda. De är inte ute efter att den kristna kyrkan ska fördjupa sin syn på kropp, sexualitet, relationer och äktenskap utifrån våra egna förutsättningar; de vill se oss sjunga med kulturen.

Men det gör det inte mindre viktigt att ta utmaningen – och alla människor som är djupt berörda av detta – på fullaste allvar. Vi behöver förklara hur vi ser på frågorna, vilka svar den kristna tron ger och varför de är meningsfulla svar.

Under lång tid dominerades vårt land av en kristen förståelse av livet. Så är det inte längre. Därför måste vi lära oss att, respektfullt mot andra, leva som minoritet och med självklarhet utöva rätten att få tänka själva. Den dominerande kulturen å sin sida behöver lära sig att en avvikande uppfattning inte automatiskt är detsamma som en kränkning.

Och på alla sidor behöver vi visa kärlek också när övertygelser kolliderar.