Sveriges kristenhet präglas av en hög nivå av enhet och samarbete. Det är få länder i världen där pingstvänner, trosrörelsen, katoliker, ortodoxa, äldre lutherska kyrkor – som i Sverige främst utgörs av Svenska kyrkan – och de äldre frikyrkosamfunden med rötter i 1800-talets väckelserörelser alla kan arbeta tillsammans på olika sätt.
Enhet är positivt därför att det medför att vi kristna kan lägga kraften på mission, att nå ut med evangeliet och visa på kristen kärlek i praktiken. I ett av världens mest sekulariserade länder bör vi inte lägga krutet på interna strider, utan på att nå ut med evangeliet och gestalta Guds rike i vår tid.
Enheten får dock inte medföra att profetrösterna tystnar. Den får inte medföra att den teologiska och andliga analysen av kristna församlingens inriktning, prioriteringar och tro tystnar och uppfattas som obekväm.
Alltsedan reformationen har det avgörande kriteriet varit att granska kristen förkunnelse, teologi och praxis med utgångspunkt från Bibeln, Guds ord, som grund för kristen tro, praxis och bekännelse. Väckelserörelserna som har följt efter reformationen – såsom metodismen, 1800-talets helgelserörelser, pingstväckelsen och den moderna karismatiska rörelsen – har ganska konsekvent följt samma inriktning.
Fältropet har varit: Åter till Ordet. Väckelserörelser har alltid präglats av en renässans i bibelstudier, tilltro till Bibeln som Guds ord, bibelförankrad förkunnelse, bibelläsning och undervisning på olika sätt.
Tilltron till hela Bibeln som Guds ofelbara ord är en grund i församlingens liv och tro. Den katolska traditionen håller med om detta, men gör tillägget att kyrkans tradition och den gradvisa utvecklingen i läran är lika auktoritativa som bibelordet. En protestantisk kristen som värnar om väckelsetraditionen kan inte hålla med om detta.
Den teologiskt liberala traditionen, med rötter i 1800-talet, gör mänskliga förnuftet som högsta instans och har därför en kritiskt granskande inställning till Bibeln. Detta är också förkastligt för den bibeltroende protestanten, som värnar om väckelsetraditionen och dess fortsättning.
Bristen på bibeltro och förankring i Bibelns lära och förkunnelse tar sig en rad olika uttryck i den moderna kyrkan. Kampen för bibeltron och att värna om Guds ord som centrum för församlingens liv och lära är inte en kamp som går mellan samfund. Det är en utmaning för varje kristen församling i vår tid, och för varje enskild kristen. Så mycket i vår tid vill utmana och påverka oss att överge Bibeln som rättesnöre för lära och liv.
Ett allvarligt tecken på distans från Guds ords centrum är att syndens allvar och konsekvenser tonas ner. Man talar bara om Gud som kärlek, inte om en Gud som visar vrede över synden och dömer synden. Det medför att behovet av frälsning och omvändelse nedtonas. Vilket leder till en konsekvens att evangelisation blir oviktigt och att mission inte blir omvändelseförkunnelse, utan fokus hamnar på socialt engagemang.
En annan konsekvens blir att skillnaden mellan kristendom och andra religioner nedtonas. Det blir inte en avgörande fråga längre att man är en bekännande kristen. Synen på Bibeln som Guds ord förändras. I stället betonas Bibelns mänskliga sida, att den är skriven av människor med sina begränsade perspektiv och tillkortakommanden.
Det medför att Bibelns enhet smulas sönder. Om den inte är Guds ord och en direkt uppenbarelse från Gud, då har den inte heller en enhetlig källa, nämligen Gud själv.
Ser man tecken på dessa trender, i sitt eget liv, i församlingens liv, i sin kyrkas liv – då behöver man återvända till Guds ord, för rannsakan och omvändelse. Det är en viktig utmaning för svensk kristenhet inför 2019.