Det franska ordet L’Abri betyder tillflykt och är namnet på ett antal kristna kommuniteter och studiecenter på olika platser i världen. Ursprunget till L’Abri finns hos Francis och Edith Schaffer, amerikanska missionärer i Schweiz som 1955 öppnade sitt hem för sökande människor. De betonade intellektuell ärlighet, mänskliga relationer och autentiskt andligt liv på ett sätt som fick livsavgörande betydelse för många av besökarna. Genom paret Schaeffers många böcker påverkades också människor över hela världen.
Under många år leddes det engelska L’Abri-arbetet av Andrew Fellows, som nu är aktuell med den provocerande boken Smuggling Jesus back into the church. I bokens inledning hävdar han att vår kultur är präglad av fyra övergripande perspektiv – på engelska fyra super-values. Eller för att tala med Paulus i 2 Korinthierbrevet kapitel 10: Det handlar om tankebyggnader som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. Det är idéer som inte bara dominerar kulturen runt omkring oss utan som också kommit att påverka oss kristna i hög grad.
Enligt Andrew Fellows är vi – medvetet och omedvetet – präglade av olika ismer som fått en överordnad roll i vårt tänkande och för vårt känsloliv. De utgör en sorts överbyggnad över livet, där vi sedan inordnar – eller snarare underordnar – den kristna tron under den strukturen.
Det handlar om egoism – jaget placeras i centrum av allt, naturalism – verkligheten består enbart av det vi uppfattar med våra sinnen, och hedonism – njutning är meningen med livet.
Den fjärde ismen Andrew Fellows talar om är politik som en ism: Politicism – politik är sättet att vrida världen rätt. Alltså en övertro på att vi genom politiskt arbete, opinionsbildning, policydokument och lagstiftning kan lösa människans problem. Att vårt problem ligger i yttre strukturer som går att förändra – om vi bara vill.
Den kristna tron förnekar inte jagets, naturens, njutningens eller politikens berättigade plats, men sätter in dem i ett mycket större sammanhang och underordnar dem under den Gud som har skapat allt. Därmed blir det på många områden en frontalkrock mellan samtidskulturen och den kristna tron. Den kollisionen är oundviklig. Antingen sitter Gud på tronen eller är det människans jag som sätter sig själv där. Det finns inga mellanlägen eller möjliga kompromisser.
I intervjuerna med vår nye ärkebiskop har frågan om politik återkommit gång på gång. Ska kyrkan uttala sig i frågor som rör samhällsutvecklingen? Har kyrkan blivit för politisk? Är kyrkan höger eller vänster? Allt för få journalister har frågat om Gud, hans existens, hans väsen och vilja. Eller om Jesus, hans identitet, hans död och uppståndelse. Eller om människan, som skapad till Guds avbild men fallen i synd och därför ohjälpligt korrumperad. Eller om frälsningen, vad den innebär, var den finns och hur vi kan ta emot den. Eller om Bibeln som en kommunikation från Gud, som Guds Ord.
Det här är ett varningstecken på att den kristna kyrkan i Sverige alltför ofta följer med kulturen i stället för att utmana den. Journalister uppfattar kyrkans budskap som något som främst är relevant för den politiska sfären och det påverkar frågorna de ställer.
Inom marknadsföring använder man det engelska uttrycket USP – Unique Selling Point, det vill säga vad som är den unika konkurrensfördelen med en viss vara eller ett visst företag.
Den kristna kyrkans unika budskap är inte politiskt, utan det är ett budskap om den Gud som skapat oss, som älskar oss och som uppenbarat sig i den historiska personen Jesus från Nasaret.