I morgon ska Centern välja ny partiledare efter Annie Lööf. Valberedningen föreslår riksdagsledamoten Muharrem Demirok, tidigare kommunalråd i Linköping och ledamot av både partistyrelsen och verkställande utskott. En person med god förankring i partiet, alltså.

För allmänheten är Demirok dock i stort sett okänd. Debatten inför partistämman har inte heller varit till någon hjälp för den som önskar förstå Demiroks politiska tänkande. Fokus har i stället legat på två misshandelsdomar som han har med sig från 1990-talet samt på det faktum att han som muslim är medlem i Svenska kyrkan.

Bakgrunden till detta är den märkliga ordning som tidigare rådde i Svenska kyrkan: Om en av föräldrarna var medlem i Svenska kyrkan blev deras barn vid födelsen automatiskt upptagna som medlemmar. Denna ordning togs bort 1996, då Svenska kyrkan fick samma väg till medlemskap som gäller i nästan alla kyrkor i världen: dopet som väg in i den kristna församlingen.

Demiroks dubbla identiteter – medlem i Svenska kyrkan och samtidigt kulturell muslim – har väckt debatt. Det föranledde ärkebiskop Martin Modéus att försöka reda ut frågan i en artikel i Dagens Nyheter, med rubriken ”Svenska kyrkan granskar inte individens tro, alla får vara med”:

”Vi granskar inte individens tro. Alla får vara med. En människa kan vara medlem i Svenska kyrkan för att hon vill bevara sin koppling till ett arv, för att hon känner igen sig i kyrkans tro eller för att hon vill lära känna ett arv. Människor får vara med utifrån sina egna villkor, och tron definierar man själv.”

Inte någonstans nämner ärkebiskopen det som gäller efter 1996, att dopet är medlemsgrundade och att dopliturgin är noggrant utformad så att trons innehåll tydliggörs. Detta sker genom befrielsebön, bibelläsning, bön och gemensam trosbekännelse, som följs av frågan: ”Vill ni att ert barn ska / Vill du döpas till denna tro och vara en del av Kristi kyrka?”

Det är en fråga som måste besvaras med ett ”ja” för att dopet ska ske.

Svenska kyrkan har inte några trospoliser (förutom i vissa frågor förstås) och den som blivit medlem har all frihet i världen att definiera tron själv. Men det är också sant att man efter 1996 inte kan bli medlem förutom genom att föräldrarna (vid barndop) eller dopkandidaten själv (vid dop av vuxna) svarar ”ja” på frågan om trosbekännelsen – vilket en hederlig ateist eller muslim förstås inte kan, eller bör, göra.

Ärkebiskopen skriver: ”Vi är en kristen kyrka. Vi är det med stolthet, självförtroende och frimodighet.” Det förpliktigar.