Efter höstens valförlust kastade Annie Lööf in handduken och partiet fick möjlighet att byta spår. Förslaget att utse Muharrem Demirok lär dock innebära en fortsatt progressiv vänsterinriktning. Men frågetecknen inför hans namn och inriktning är avsevärda, och likaså inför hans möjlighet att attrahera väljare.

Centerns interna valprocess är en något udda konstruktion. I andra partier brukar distrikten vara fria att nominera kandidater, varpå en valberedning ser över fältet och lägger fram den man tror har bäst stöd, samtidigt som andra fortfarande har rätt att kandidera. Centern har gjort tvärtom: Valberedningen har i förväg bestämt vilka som får kandidera, för att därefter föreslå en kandidat och i praktiken stänga dörren för alla andra.

Partiets nuläge är prekärt. Vänstersvängen under förra mandatperioden slog snett; man förlorade kärnväljarna på landsbygden och vann inga nya i storstäderna. Vissa menar att partiet därför måste vända tillbaka till borgerligheten, andra betonar att Centern åter måste bli ett starkt landsbygdsparti. Men utvecklingen tycks i stället gå i motsatt riktning.

År 2013 försökte Lööf och Federley-falangen driva igenom ett ultraprogressivt C-program, som i praktiken ville avskaffa arvsrätten och äktenskapet och införa helt fri invandring. De planerna stoppades av en intern kritikstorm. Men trots det bakslaget och trots valförlusten senast tycks denna inriktning ändå ha segrat i partiet.

Centerns ungdomsförbund har sagt nej till Daniel Bäckström både som partiledare och som vice sådan, för att han inte varit tillräckligt hyperliberal. Och Centerkvinnorna argumenterade i veckan i DN för att äktenskapet bör försvagas så att det blir lättare att skilja sig.

Ur denna mylla stiger nu den tvetydiga gestalten Muharrem Demirok. Han är både svensk och turkisk medborgare, och har inte tydligt bekänt färg i den aktuella politiska spänningen mellan länderna.

Han har också den udda kombinationen att profilera sig som ”sekulär muslim”, samtidigt som han är medlem i Svenska kyrkan. Som motivering för medlemskapet har han visat upp en prideflagga, vilket illustrerar att han inte representerar en traditionell muslimsk eller kristen grundsyn, utan snarare den politiska radikalismen inom Svenska kyrkan.  

Till detta kommer hans gamla misshandelsdomar, hatfulla kommentarer om ”vita män” på sociala medier och andra försyndelser som annars brukar fälla politiker.

Det är också oklart vilka väljargrupper Centern under Demirok avser att vinna. Muslimska grupper ser svårt ut, givet hans sekulära värderingar. Högergrupper och landsbygdsbefolkning kan bli lika svårt, på grund av hans progressiva och vänsterinriktade profil. Till vänster finns också andra partier som redan har mutat in sina respektive väljargrupper på den kanten. 

Nuvarande process hos Centern påminner om Socialdemokraternas 2011, där S valde sin minst lämpade partiledare någonsin. Att Håkan Juholt kunde utses var resultatet av att olika S-distrikt blockerade varandra i valet mellan de två naturliga huvudkandidaterna Mikael Damberg och Thomas Östros, och då gick budet till den orutinerade kompromisskandidaten.

I Centerns fall tycks Daniel Bäckströms och Elisabeth Thand Ringqvists anhängare ha kämpat ner varandra, och när andra kandidater inte välkomnades kvarstod bara Demirok. Juholts oförmåga att inge förtroende tvingade bort honom från sin post efter mindre än ett år. Frågan är nu om Centerstämman vågar välja Demirok, och om han i så fall har förmågan att vinna tillbaka nya väljare och gamla kärnväljare?

Ett Centern under Muharrem Demirok kan anses ha vissa chanser – men avsevärt större risker.