Sverige ligger sedan många år tillbaka i topp i världen när det gäller bistånd; 1 procent av Sveriges bruttonationalinkomst avsätts årligen till bistånd. Under de senaste 20 åren har Afghanistan varit en av de största mottagarna, till en sammanlagd summa av 14 miljarder kronor.
En rapport från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) konstaterar nu att biståndet till Afghanistan sannolikt har bidragit till korruptionen i landet och i stället för att lösa problem har befäst problemen.
Det bistånd som fungerar bäst är sådant som byggs nerifrån och upp, lokala projekt som rör hälsa, utbildning och vägar. De idealistiska projekten, som uppifrån försöker fostra fram jämställdhet och demokrati, har inte fungerat.
För den som varit involverad i internationellt missionsarbete är detta ingen nyhet. Kristen mission har alltid utgått från människorna på marken och gett både bröd och evangelium till hungrande människor.
Afghanistan är långt ifrån första exemplet på hur svenskt bistånd i efterhand utvärderas som misslyckat; det har snarare varit en följetong genom åren. I det ljuset är det lätt att bli cynisk vad gäller biståndsarbete. Men cynism kan aldrig vara en kristen livshållning.
Ur ett kristet perspektiv är internationell solidaritet en självklarhet; vi är en mänsklighet skapad av Gud. Vi hör därför nära samman, som Guds avbilder och älskade av honom.
Samtidigt lever vi i en fallen värld, där synden korrumperar både oss som individer och de samhällen vi bygger upp. Det innebär att vi måste göra upp med den naivitet som så ofta har präglat biståndsarbetet och gjort det mer eller mindre verkningslöst.
Poängen är ju inte att vi ska göra oss av med pengar, oavsett vad konsekvensen blir, och skyffla in resurser i korrupta system – så att dessa system förstärks. Poängen är ju i stället att biståndet ska leda till verklig förändring för lidande människor.
Människorna i Afghanistan går nu ännu mer svårigheter till mötes, inte bara genom talibanernas maktövertagande utan också genom att en stor del av befolkningen hotas av hungersnöd. Det innebär att vi, det tidigare misslyckade biståndet till trots, inte kan överge Afghanistan. Människorna där behöver vår hjälp.
Men formen för hjälp behöver utvärderas utifrån en krass realism om verkligheten, hur vi människor fungerar och hur vi agerar inom en specifik kulturell kontext.
Och krass realism behövs inte bara när det gäller internationellt bistånd, utan på många områden. Godhjärtad idealism kanske har sin plats, men knappast inom politiken.