Felaktiga läror och idésystem är sällan 100 procent falska. I stället innehåller de ofta riktiga iakttagelser och framhäver delsanningar, men de gör det på ett sådant sätt att sanningen som helhet fördunklas, förvrids eller förnekas. Det gäller både villoläror i den kristna kyrkan och falska filosofier i kulturen.

Vi kan tänka på de felaktiga lärorna om Jesu natur som kristna tidigt fick ta ställning till. Läror som betonade Jesu mänskliga natur sade något helt sant. Problemet var att de förminskade hans gudomliga natur. På andra sidan fann det läror som helt riktigt slog vakt om den gudomliga naturen, men gjorde det på ett sådant sätt att Jesu mänsklighet förminskades.

En grundläggande livsfilosofi i vår tid är självförverkligandet. Utgångspunkten är att man ska vara sann mot sig själv – och sedan ha modet att uttrycka den sanningen.

Det låter bra och det ligger något i det ur kristen synvinkel. Varje människa är skapad av Gud och därför en unik person. Skaparen har gett oss gåvor och förmågor, genom vilka vi kan betjäna andra och uttrycka vilka vi är. Därför finns det anledning att räta på ryggen. Som Jesus säger: ”Och på er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar” (Matt 10:30).

För det sekulära tänkandet innebär självförverkligandet att vi har ansvar – men inte inför Gud – utan enbart inför oss själva. Som den franske existentialisten Albert Camus uttryckte det: ”Kristus dog säkert för någon men inte för mig – människan är skyldig, men hon är det därför att hon inte kunnat utvinna allt ur sig själv.” Ska vi tala om synd handlar det enligt Camus om människans svek mot sig själv.

Här ger kristen tro ett annat perspektiv. Jesus säger: ”För från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, sexuell omoral, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant gör människan oren” (Matt 15:19–20a). Sanningen om människan är inte enbart positiv och därför är livets mening inte ett enkelt: ”Förverkliga dig själv”. Vi är problematiska varelser, som svikit både Gud, människor och vår egen identitet som Guds avbilder. Vårt hjärta är både felriktat och förgiftat.

Jesu ord står i motsats till vår tids uppmaning om att vara sann mot sig själv. Han kallar i stället till omvändelse och säger: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” (Luk 9:23). Vi ska alltså inte bara bejaka oss själva, också motsatsen gäller: Vi ska förneka oss själva.

Det är denna dubbla sanning om människan – skapad av Gud och fallen i synd – som C S Lewis fångar med en oslagbar formulering i Caspian, Prins av Narnia: ”Du stammar från Adam och Eva, sa Aslan. Och det är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud, och en skam så stor att den högste härskaren i världen borde böja sitt huvud mot jorden.”

Till skillnad från olika religiösa traditioner erbjuder Jesus inte ett andligt självhjälpsprogram ut ur vårt dilemma – eftersom vi inte kan hjälpa oss själva på detta område. Synden i vårt inre är som ogräs vi försöker dra upp ur gräsmattan men där rottrådarna alltid går av. Vi får bara upp den synliga plantan. Rötterna finns kvar i jorden och ogräset är snart tillbaka.

Men Jesus gör mer än att analysera oss och lämna oss i tröstlöshet. Han erbjuder lösningen, som är ett nytt hjärta. Som han sade i samtalet med Nikodemus: ”Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt” (Joh 3:7). Först så kan vi förverkliga vår bestämmelse.

I självförverkligandets tid behövs en djupare förståelse av vem människan är – och vad hon kan bli.