Torsdagen den 12 mars 2020 måste beskrivas som en sorgens dag för dem som värnar människovärdet och de mänskliga rättigheterna. När Europadomstolens besked till slut kom om de två svenska barnmorskorna som inte ville göra abort blev det ett skarpt avvisande av samtliga punkter i deras anmälan mot den svenska staten. Domstolens beslut är ytterligt sorgligt, av flera skäl. Givet det kraftfulla politiska trycket var det kanske ändå inte helt oväntat att Europadomstolen avslog barnmorskorna Ellinor Grimmarks och Linda Steens ansökan om skadestånd på grund av diskriminering av samvetsfriheten. Men juridiskt finns det ändå ett antal frågetecken.

I Europadomstolens mål är det inte ovanligt att en domare från det aktuella landet sitter med och beslutar. Men i just det här fallet av så central natur för gränsdragningen mellan olika rättigheter känns det tämligen provocerande att en av domarna, Erik Wennerström, under tjugo års tid har arbetat under den svenska regeringen, som ju är en av parterna i målet. Caesars hustru får inte ens misstänkas, heter det, och det är också en självklar grundprincip i alla rättsförhandlingar. Om en domare eller nämndeman i en svensk domstolsförhandling har något slags bindning till endera parten i målet anmäler man jäv och ersätts. I det här fallet utgörs en av domarna i målet av en hög svensk statstjänsteman som inte ens hade valts in i domstolen i Strasbourg förrän målet legat och väntat på behandling i över ett år. Formellt förbjudet? Nej. Märkliga signaler? Definitivt. 

I sitt beslut har Europadomstolen lagt en mycket stor tonvikt vid sjukvårdens möjlighet att avkräva varje anställd att utföra alla typer av arbetsuppgifter. Den faktorn har betonats mer än vad som är rimligt jämfört med den mänskliga frihet som skulle prövas – rätten att av samvetsskäl avstå från handlingar som tar människoliv. Den rättigheten tillämpas i nästan alla andra europeiska länder och är dessutom starkt grundad i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheter, i Europakonventionen och dessutom i Europarådets resolutioner, som ska vara vägledande för Europadomstolens beslut. Ur det avseendet framstår beslutet som mer politiskt än juridiskt grundat. Och det är naturligtvis mycket trist.

Det allra sorgligaste i Europadomstolens utslag är ändå inte själva beslutet. Livet går vidare, och de båda barnmorskorna kan fortsätta att utföra sitt yrkeskall med att förlösa barn och hjälpa mödrar, även om de tvingas göra det som landsförvisade till Norge. Men signalvärdet i fallet kommer att få allvarliga konsekvenser. Den svenska staten har lyckats med att under överskådlig tid trycka tillbaka rätten att med samvetet som grund säga nej till att utföra aborter. Efter den hårdhet som barnmorskefack och offentliga debattörer redan tidigare har visat mot de frimodiga barnmorskorna kan vi dessvärre ana att åsiktsförtrycket i Sverige knappast kommer att minska framöver.

Samtidigt måste vi påminna oss att juridiska beslut inte är detsamma som moraliska avgöranden. Stat och domstol må ha satt stämpeln ”Icke godkänd” på samvetets röst. Men det innebär inte att den rösten får tystna. Varje samhälle måste ha plats för dem som säger ”Stopp – detta är orättfärdigt” för att inte kollapsa ner i tyranni. Så även om de nu förlorat rent juridiskt står Ellinor Grimmark och Linda Steen likväl på den moraliskt segrande sidan. Att med hänvisning till sitt samvete vägra att ta människoliv är fortfarande moraliskt berömvärt. Vi behöver fler sådana yrkesmänniskor i vårt samhälle, inte färre. Europadomstolens beslut har försämrat den möjligheten, och det kan bara beklagas.