Endast partiledarna syns och hörs, men vad får det för konsekvenser för folkrörelsebaserade partier? Extra påfallande är detta i KD och C. 

Ebba Buschs viftande med Pride-flaggor respektive ett så kallat abortkontrakt väcker många kristnas frågor. Så försätter hon hela KD-partiet och dess mest lojala väljare i djupt bryderi om vad politiken ytterst bottnar i – och vad de röstar på.

Samma sak med Annie Lööf, som har gjort om C till ett allt värdeliberalare parti, som är för surrogatmödraskap och som hetsar mot allt som andas begränsningar i aborträtten.

Parallellt vill hon bilda regering med S och ge maktpartiet ytterligare en mandatperiod med en socialdemokratisk statsminister. Lööf accepterar därmed i ett rödgrönt regeringsunderlag såväl MP – djupt ifrågasatt på landsbygden – som V – sprunget ur Sovjet- och Stalin-hyllande kommunism.

Inte undra på att KD och C just nu tillhör de partier som kan gå mot ett förlustval. Partiledaren äger inte sitt parti, men ska tjäna det.