När förtjänstordnar till svenska medborgare nu återinförs denna vecka, efter 50 år, handlar det om en verklig, men ack så sen, tillnyktring i vårt samhälle bland de folkvalda företrädarna, inte minst inom S. 

Det är inte för stora ord att tala om en återvunnen politisk insikt om vad som är viktigt för människan, som individ och gemenskap, om betydelsen av att bli sedd samt uppmuntra till extraordinära insatser och goda föredömen.

Egentligen är det helt obegripligt att Sveriges regering och kungahus i ett halvt sekel kunnat dela ut förtjänsttecken till utländska medborgare för betydelsefulla insatser för vårt land, men inte till dem som gjort samma angelägna sak och tillhör det egna, svenska, folket.

Men till sist kunde inte längre en sådan orimlighet och motsägelsefullhet från svensk politiks vänsterradikala och historielösa period försvaras. 

Några som framhärdar är dock kommunistiska VPK:s arvtagare Vänsterpartiet, vilka vill ha fortsatt förbud mot att ge förtjänstordnar till svenskar. Med fel människosyn, byggd på kristendomskritik och avundsjuka, blir besluten också därefter.