Cirkeln sluts. I Världen idags allra första nummer (28/9, 2001) uppmärksammades riksdagens beslut att lägga ner flygflottiljen i Uppsala. Med nedläggningarna av F16 i Uppsala och F13 i Norrköping, vilket skedde 1994, lämnades Sveriges huvudstad utan flygförsvar.
Det borde rimligtvis ha varit ett omöjligt beslut. Försvaret av Stockholm måste vara centralt. Men den tidens försvarsberedskap var i princip obefintlig. En allmän uppfattning i Sveriges riksdag var att det inte fanns någon hotbild, vare sig i nutid eller framtid.
I torsdags återinvigdes flygflottiljen F-16, efter tjugo år. Händelsen illustrerar en sorglig aningslöshet men också en nödvändig omorientering. Det fanns en tid då beredskap sågs som en onödig utgift, som bättre kunde användas till annat. En på alla plan god beredskap monterades ner.
Men händelser under de senaste decennierna har visat hur viktigt det är att vara förberedd på olika krissituationer. Det handlar inte bara om att kunna försvara landets gränser, utan också om att ha en beredskap inför handelsblockader, pandemier och energi- och livsmedelskriser. Även på dessa områden är Sveriges beredskap allt annat än god.
Beredskapen måste byggas upp på flera plan: ett övergripande nationellt, ett regionalt och ett lokalt. När Sverige bestod av många små kommuner fanns god överblick över tillståndet på basplanet. Det fanns en lagstiftning som till exempel upprätthöll brandskydd i hela landet och som hade beredskap för bland annat skogsbränder. Men när beredskapen centraliserats vet ingen vad som gäller.
Vid en storbrand i Mellansverige häromåret visade det sig att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – med flera tusen anställda – saknade det mesta av beredskap. Också vid pandemiutbrottet 2020 stod det klart att beredskapen var undermålig.
Basplanet är centralt. Det är här livet måste kunna fungera för att inte kaos ska uppstå. Att det finns en livsmedelsberedskap är viktigt. För inte så länge sedan var Sverige i stort sett självförsörjande med livsmedel; i dag skulle det snabbt bli kris om maten upphörde att flöda in utifrån.
Men även annat måste fungera i vardagen. Under andra världskriget byggdes det lokala försvaret, hemvärnet och civilförsvaret, upp med uppgift att hjälpa människor till rätta i svåra nationella situationer. Båda dessa viktiga organisationer har i dag förlorat mycket av sina viktiga uppgifter. Hemvärnet har blivit en del av det nationella militära försvaret, och civilförsvarets uppgifter är oklara.
Dessa organisationer har centrala uppgifter också i ett samhälle med risk för social instabilitet och plötsliga nationella krissituationer. Och framför allt: beredskapen och ansvaret måste bli en angelägenhet för alla.