Omvägen om Gud. Så heter den rapport som i veckan presenterades på Timbro, och som författats av Annika Borg och Eli Göndör. Syftet med rapporten är att granska inriktningen på Svenska kyrkans opinionsbildning. Det som många upplever rent intuitivt – att Svenska kyrkan opinionsbildar kraftigt från vänster – slås fast med emfas. En organisation med 6,4 miljoner medlemmar, 22 000 anställda och ett ekonomiskt överskott på 1 miljard kronor per år blir förstås en tungviktare i sammanhanget.
Med alla dessa resurser i ryggen – och inte sällan även med teologisk pondus – driver Svenska kyrkan sin opinionsbildning från vänster. I frågor som klimatansvar, vapenexport, bistånd, apartheid, utförsäkrade, hbtq-frågor och feminism är Svenska kyrkan ofta ute på den politiska banan.
Det partipolitiska greppet om kyrkomötet är förstås en starkt bidragande faktor till Svenska kyrkans vänstervridning. Socialdemokraterna är största parti och i det valmanifest partiet tog fram inför kyrkovalet 2013 beskriver man Svenska kyrkan ”... som en viktig resurs för arbetet med solidaritet, mänskliga rättigheter, religionsdialog och klassklyftor.” Svenska kyrkan ses som ett redskap för att förverkliga det socialdemokratiska partiprogrammet. Begreppen, om inte annat, avslöjar den politiska agendan. Eller är ”kampen mot klassklyftor” en del av evangeliets kärna måhända?
Idéhistorikern och universitetslektorn vid högskolan i Borås, Johan Sundeen, har studerat 68-rörelsens påverkan på kyrkan och konstaterar att influenserna har gått ”...från socialismen till kristendomen, snarare än tvärtom. Bekännelseladdade begrepp som frälsning och synd tolkas sålunda i marxistiska termer.” Begreppen som används i Svenska kyrkans opinionsbildning signalerar var de har sin källa. Och det är till vänster.
Rapporten från Timbro lyfter fram ett intressant exempel – ett biskopsbrev om klimatet från 2014. I beskrivningen av vårt ansvar för skapelsen skrivs bland annat följande: ”aldrig mindre än strävan efter rättvisa, solidaritet, fred och försoning.” Detta är ord som snarare tillhör den politiska vänsterns vokabulär än den kristna församlingen. Åtminstone de tre första. Eller som rapportens författare konstaterar: ” Det är intressanta ordval som signalerar ett politiskt engagemang, snarare än ett teologiskt rättfärdigande, vars motsvarigheter skulle kunna vara ’rättfärdighet’, ’barmhärtighet’, ’frid’ och ’försoning’.” En vänsterpolitisk agenda ges legitimitet och tyngd genom att kläs i termer av biskopsbrev. Att ha både Gud och biskopen i ryggen ger lite mer tyngd åt argumenten förstås.
Många profiler och ledande personer inom Svenska kyrkan har sin bakgrund inom den kristna studentrörelsen KRISS, där målet var att skapa en slags syntes mellan kristen tro och (vänster-)politik. Rapporten har granskat organisationens tidskrift Kristet Forum från 60-, 70- och 80-talen och konstaterar att strävan efter denna syntes är ständigt närvarande. Slutsatsen av granskningen blir: ”Man har en ideologi och försöker sedan göra teologin relevant. Man kan uttrycka det så här: De har en politisk övertygelse och finner en kyrka.” Därmed blir politiken korrektiv till den kristna tron, snarare än tvärtom. De politiska övertygelserna formar teologin. Och teologin blir därefter.
Den som vill vara drastisk kan konstatera att den politiska vänstern har kuppat Svenska kyrkan. Hur reagerar då Svenska kyrkans ledning på kritiken? Jo, genom att konstatera att rapporten är konspiratorisk. ”Konspirativ rapport om@svenskakyrkan släppt av @timbro idag.”, skriver ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter, med en länk till ett längre svar som ifrågasätter både metod och innehåll. Skygglappar på, kan det sammanfattas.