I somras uppmärksammade media ett Facebookinlägg från en kille, Martin, som lyckades hindra en ung tjejs självmordsförsök. Martin cyklade över Västerbron i Stockholm när han fick syn på en tonårstjej som hade klättrat över staketet och var på väg att hoppa. Han cyklade emot henne så fort han kunde och skrek:”Vad gör du?!” Hon svarade: ”Jag ska hoppa!” Sedan släppte hon taget om räcket och hoppade.

Martin skrev på Facebook om vad som hände: ”Jag kastade mina armar mellan staketet och hann precis få mina armar runt hennes midja. Där hängde hon i mina armar med vattnet under sig. Med all kraft jag hade drog jag henne mot mig. Tätt mot min kropp med endast staketet mellan oss.” Medan han kämpade för att hålla henne kvar berättade han för henne om sin egen familj: ”Jag ska berätta för dig att min bror tog livet av sig för 23 år sedan och jag kommer inte låta nån annan göra det igen. Så mycket som det påverkat mitt liv så tillåter inte jag dig göra detsamma mot de som älskar dig. Du har säkert jättejobbigt just nu, men tro mig – att det kommer bli bättre."

Tjejen bara grät och sade, ”Jag vill dö", om och om igen. Hon berättade att hon var manodepressiv och att hon precis legat inne på sjukhus. Martin skrev på Facebook vad han svarade henne: ”Det jag svarade var att allt kommer bli bättre. Att hon med tiden kommer hitta lycka och glädje i livet.” Martin räddade flickans liv. Själv sade han till media att han bara gjorde det han tror alla som någon gång skulle hamna i samma situation skulle göra.

För några veckor sedan mötte jag universitetsläraren Tom Mortier på en konferens i Bryssel. Han berättade hur han mitt under en vanlig dag på jobbet fick en chock när han öppnade sina mejl. Universitetssjukhuset i Bryssel hade mejlat om att hans mamma fått läkarassisterat självmord på sjukhuset och att han var välkommen att ta hand om begravningen och allt det praktiska.

Tom berättade på konferensen hur han gick till bårhuset och såg sin döda mamma i kistan och hur han skrek förtvivlat. Hans pappa hade tagit livet av sig när Tom var tre år gammal och det skadade honom för livet; han hade levt med en ständig fruktan sedan dess för att mamman skulle göra detsamma. Och nu hade hon fått en dödlig injektion av Belgiens mest kända dödshjälpsläkare på grund av sin depression. Fysiskt var mamman helt frisk.

Tom berättade om den långa kampen för att få träffa läkaren som hade dödat hans mamma och hur han försökte uttrycka sin chock, ångest, förtvivlan och vrede över att han tagit livet av henne. Men läkaren mötte honom med total tystnad, likgiltighet och cyniska kommentarer. Tom fick sedan en räkning från sjukhuset, där han fick betala för mammans läkarassisterade självmord. Nu väntar hans mål på att prövas av Europadomstolen.

Förespråkarna för dödshjälp och ”självvalt livsslut” säger att deras bästa argument är ”barmhärtighet” och ”frihet”. Säg det till nästa kille som vill rädda en psykiskt sjuk flicka som vill hoppa från Västerbron. Varför beröva flickan hennes frihet? Säg det till Tom och hans barn som förlorat sin mamma och farmor. Läkaren var väl bara ”barmhärtig”?

I Sverige förs just nu diskussioner om att legalisera dödshjälp – självmord sanktionerat av staten. Man hävdar att Oregonmodellen, där patienten själv får ett självmordspiller, är ett politiskt taktiskt smart sätt att införa dödshjälp. Majoriteten av dem som söker dödshjälp säger att de vill dö eftersom livet inte känns meningsfullt. Kärnfrågan i dödshjälpsdebatten är just denna: Är varje liv värdefullt och meningsfullt, eller inte?